månadsarkiv: september 2013

Moderskeppet

Igår somnade jag i nytvättade sängkläder för första gången på många veckor. Men det är inte det bästa. Det bästa är att de luktade äventyr, sand, nya vänner och kanske lite matteläxa. Denna unika doft från min svunna gymnasietid är nu förankrad i samtliga textilier ombord eftersom vårt gamla skolfartyg ”råkar” ligga i samma marina som oss och att vi därtill känner ett glatt gäng ur besättningen!

Det är så konstigt med den där båten, den har gjort ett stort intryck på oss alla. Chansen att jag skulle vara båtägare idag utan mina resor på Gunilla är minimal. Det finns så många fina minnen i skotten på den båten att  det är konstigt att hon inte sjunker som en sten.  Men samtidigt vill man bryta sig fri och bli något mer än en frälst ”dsgare” som återkommer till sitt moderskepp så fort kalsongerna är smutsiga och tacosen står på bordet. Jag vill inte på något sätt låta otacksam, för jag uppskattade vartenda majskorn på tallriken, det är väl bara en fråga om inställning kanske?

Tack Gunilla med elever och besättning för ett alltid lika varmt välkomnande! Vi ses väl till middagen?

Fridens lilja – Love Göthberg Olofsson

 

Solcellsfest

IMGP5974

 

I Bayona fick jag mig en titt ombord på våra svenska vänners båt Isiodora. Mysigt med oljelampans sken som enda belysning för att spara ström. Sittandes i mässen med whisky i luren. Tankarna fördes tillbaka till sommarkvällarna med Ohlsson 22:an, min första båt. De är egentligen inte alls lika men denna 32-fotare är betydligt närmare Ohlsson än vad Eira är och jag väljer att jämföra med det jag kan relatera till. Jag som tidigare arbetat som matros har annorlunda preferenser när det kommer till att leva ombord på båtar vilket har gjort att det tagit lite tid att inse hur förbannat bra vi har det ombord på Eira. Att lampan är tänd och att datorn står på en hel dag vore inte konstigt på ett tankfartyg där det finns generatorer som producerar ström i överflöd. Till skillnad mot långfärdssegelbåtar där ström vanligtvis är en bristvara som är till för att i första hand driva lanternor och navigationssystemet. I bästa fall kanske en kyl och några minuters läsning i kojen. Men denna annars normala strömransonering råder inte alls ombord på Eira. Detta tack vare vårt ovanligt stora solcellsarsenal på totalt 475 watt och vår generösa batteribank på 855 ampere. Vi sparar inte. Vi är bortskämda. Vi förbrukar och slösar hejvillt. Lämnar alla båten står lamporna ofta på, visserligen ledlampor men kan ändå tyckas onödigt. Navigationsdatorn fick tugga fritt från vila hela vägen från Amsterdam till Spanien, likaså i hamn bara för att med ett enkelt knapptryck kunna köra igång musik direkt när man rullar ombord efter krogen.

Jag är lite krasslig ligger nedbäddad i mässen med täcke och kudde. Ensam ombord med nötter i en skålen och film på datorn som ljudsätts med vanliga 220V-högtalare via en transformator.

Det är nästan så att jag skäms när jag tänker på att Isiodora brukar stänga av vhf:en för att spara ström. Jag funderar på att släcka lampan i akterpiken men ligger istället kvar och solar i datorskenet och känner mig mycket nöjd med att vi har en självförsörjande båt som inte behöver gå i hamn för att ladda batterier.

Daniel Kindstrand, Lissabon

 

Den nya gummibåten kommmer till Eira

IMGP6305På morgonen efter natten hos norrlänningarna svarar fortfarande inte David. Vi lämnar hamnen och beger oss in mot staden för att söka upp ett Internetcafé och göra ett sista försök att hitta David. Utan att egentligen veta vad vi göra och vart vi är på väg känner vi oss aningen stressade. Men helt plötsligt ser kinden att vi hade ett missat samtal från David med gummibåten. glada som små bar ringer vi upp honom och bestämmer plats inne i la coruna för att träffas. Vi börjar dansa segerdansen och alla är glada MEN man skall inte ropa hej fören man kommit över bäcken som det heter. När David anländer och vi träffar denna enorma människa som visade sig vara rugbyspelare börjar han förklara varför han inte svarade dagen innan. någon hade brutit sig in i bilen när han var på stranden och tagit mobilen. okej säger vi fortfarande glada över att snart vara ägare av en gummibåt. ”skall vi åka och kolla på båten nu” frågar kinden. Då förklarar David att även gummibåten blev stulen och nu står vi där lite tomma i ansiktet utan att riktigt förstå vad han menar. Gummibåten är alltså borta från vår famn. David ser upriktigt sagt ledsen ut men förklarar att han har en kompis som har en annan lite mindre gummibåt. Vi hoppar in i hans bil och åker för att kolla på den nya gummibåten. i full fart far vi fram på la corunas gator ner till hamnen och in på hamnområdet och i en verkstad nära kajen ligger då en något sliten gummibåt med träköl och trädurk. efter en kort översyn bestämmer vi oss för att köpa den och betalar Davids kompis 300 euro. David kör oss till bussen och trötta som sviskon lastar vi in den nya gummibåten som sedan åker buss hem till Baiona. väl framme i Baiona möts vi av förvånade blickar av grabbarna på båten. ”En grå båt, skulle den inte vara orange?”

Ett annorlunda dygn, Filip

Konsten att anpassa sig.

Två sömndruckna killar med välpackade ryggor och ett paket mjölk att dela på. Paddlandes i en liten båt på ett vatten nästan lika blankt som den stjärnklara morgonhimmlen ovanför. Pendlandes med knegarna men även om det är samma buss så är det två olika resor. Vi, Jag (Love) och Anton är påväg till San Sebastian för att hälsa på vår gamla gymnasiekamrat Alexander som är där som utbytesstudent några månader. Vi lämnar morgonpendlarna i Vigo och letar oss mot tågstationen, med nöd och näppe hinner vi med det enda tåget som sedan tar oss 11h genom Spanien. Vi åker på samma spår som tidigare var med om den värsta tågolyckan i Spanien på väldigt länge, jag tror närmare 70 personer dog. Är vi säkrare då? Har dom dragit det korta strået och lämnat en hel näve med långa strån kvar till oss? Dessutom får vi se Spanien från baksidan, vi får se rostiga gamla skjul, vi får se mängder av graffiti, vi får se något som vi kallar för det spanska höglandet platt,platt,platt frågan är om man inte måsta ha med sig extra bensin om man skulle våga sig ut här med bil? Till kvällen är vi framme i San Sebbe, vi träffar Alex som släpar med oss till en bar där han redan lyckats få gratis öl. Därefter kommer vi hem till en nybäddad säng i lägenheten som Alex hyr tillsammans med 4 andra utbytesstudenter. Därpå följer 3 dagar av strandhäng, stadshäng, barhäng och kanske framförallt fredags/lördagsmyshäng med vällagad mat och film. För oss långseglare blev det ett tvärt kast till en vardag vi lämnade för ett ganska bra tag sedan. Men det tog inte lång stund innan vi var inne i lunket, duscha länge, spegla sig, dammsuga och kanske framförallt att småprata med andra svenskar. Det vi hade det riktigt trevligt och när vi på söndagskvällen åter igen mönstade på Eira känndes det verkligen att man åter igen blivit ”landkrabba”. När vi sedan under måndagen satte segel mot Cascais i Portugal fick vi en rejäl käftsmäll av poseidon. Rejäla vågor och rejäl vind färgade den snabba men fruktansvärt obekväma seglingen söderut. Men med ett fartrekord rikare och alla lemmar i behåll seglade vi igår (onsdag) morse in i Cascais och ankrade på den hittills svåraste ankarplatsen. Givetvis låg Jockes föräldrar Magnus och Sara med sin båt Mahimahi redan och väntade på oss. Dock lite mer överraskade än i Spanien eftersom vi nu seglat ”under cover” dvs utan fungerande AIS. Men det finns hopp! Joakim lyckades koppla förbi datakabeln som brunnit och mirakulöst nog var det det enda som gick sönder när AIS:en brann…  Så snart, alla oroliga föräldrar med en släng av kontrollbehov, är vi back on track!

Snart kommer vi nog även hooka up med gubbzen på Isidora som vi lärde känna i Baiona. Ett gäng på fyra Goa Gôbbar som e ute å driver i en marieholms 31:a, deras äventyr kan man kika på här.

17 mil på 75 kronor

Jag, Filip och Anton går ombord och bussen till Vigo går lika smidigt som planerat. Vi är taggade och vädrar dinge till vrakpris. Däremot dröjer det inte lång tid förrän problemen börjar lösa av varandra.

 

På plats i Vigo visar sig bussresan mot La Coruna vara svindyr så vi avvaktar köp och nyttjar överskottet med tid till att söka billigare färdmedel. Bilhyrning står näst på tur men återigen har den spanska siestan slagit till och satt kulturkäppar i hjulen. Till råga på allt, denna gång en timme för tidigt. Vi traskar vidare och sätter kurs mot tågstationen där fler biluthyrningsfirmor ska finnas. På plats kommer vi snabbt fram till att tåg är dyrare än buss och att siestan även här låst alla dörrar. Likt allt annat öppnar biluthyrningen klockan fyra igen vilket känns tajt då vårt avtalade möte är 15 mil norr ut två timmar senare. Men bil lockar trots allt mer då förnuftet har hunnit ikapp äventyrssuget och övertygat oss alla om att det är lättare att köpa en fyra meter lång gummibåt med aluminiumdurk om vi har bil att lasta hem den i. I brist på annat att göra börjar vi leta efter vår vanligtvis ofta närvarande ”tur” och spontanringer lycktstolpsannonser utan framgång. Även på självaste biluthyrningen lyser turen med sin frånvaro när den bestämda försäljaren frågar passet som ingen av oss har.

 

Klockan är 16:00 och vi har varit vakna sedan åtta och kommit en knapp mil närmre mål. Sittandes på perrongen i Vigo suckar vi på kapp över den bittra dagen vi gått till mötes. Vi överväger att kasta in handduken och åka hem till båten när vi förstår att billigaste sättet att ta sig till La Coruna är att komma tillbaka med pass dagen därpå och hyra bil. Vi ringer Zodiac David utan svar. Kollar klockan, en timme kvar till mötet. Pinsamt. Den digitala tidtabellen hånar vårt misslyckande med att visa nästa avgång 17:02. Vi ringer zodiac David igen och mobilen är fortfarande avstängd. Anton lyssnar till fakta och röstar för att göra ett nytt försök imorgon med pass och när vi har verklig kontakt med zodiac David. Filip är bitter över dagens trista utfall och de är även jag och lägger därför fram förslaget att vi borde hoppa på tåget och stå för kostnaden själva. Filip nappar. Anton tvekar. Klockan är 16:55. Två minuter senare är Anton övertalad och vi springer till tåget.

– Possible compro billjetté aqui, frågar vi i kör till tågvakten på vår charmiga ”spenska”.

Vi blir ombedda att prata med konduktören och går raskt i anvisad riktning utan väntat resultat. Rädslan för böter får oss att gå av tåget 17:01. Vi frågar en tågvärd på perrongen som tryggt ger samma svar. 17.02 går vi biljettlösa ombord igen och hjulen börjar rulla. Utan plan för transport av gummibåten hem och utan sovplats för natten slår vi oss ner och försöker få kontakt med Zodiac David.

IMGP6158

Äventyrspulsen är på topp samtidigt som vi vet att historien helt klart kan sluta i en ekonomisk flopp. Men som vi brukar säga ingen minns en fegis!

 

 

 

IMGP6164Spontantåget gick utmärkt. Den spanska 16-åringen på sätet bredvid sa att vi kunde köpa biljett när konduktören kommer som sedan aldrig visade sig och vi gick av två timmar senare och kände oss 42 euro rikare. Men nu blev de dags att ta tag i nästa problem. Zodiac David svarar fortfarande inte men den spanska mañanakulturen lyckades hålla hoppet och vi begav oss till fots mot busstationen. På plats hade klockan hunnit bli halv åtta och vi är med andra ord 90 minuter sena.IMGP6169 Jag ropar hoppfullt ”David” spontant i vänthallen bakom alla män som ser ut att vänta, vilket egentligen är alla. Inte heller kartongskylten med David på gav någon lycka. Vi beslutade oss för att ge upp den fysiska jakten och söka upp en pub med internet och göra ett digitalt försök. Även detta utan framgång men vi fick åtminstone njuta av resans godaste öl.

 

IMGP6175Mörkret är runt hörnet och nattplatsproblemet blir prioritet. Vi vet att två svenska båtar finns i någon hamn. Vi hittar den första. Ett medelålderspar som inte alls nappar på Filips sovplatsfiskande historia om ett uteblivet gummitbåtssköp följt av dåliga planer som gjort att vi inte vet var vi ska tillbringa natten. Istället fick vi reda på var den andra svenska båten låg vilket kändes betydligt mer lovande för ryktet sa att ombord skulle rymmas två norrländska killar. Vi traskade vidare. När vi kommer fram till den andra hamnen klättrar Filip smidigt över hamngaten och börjar söka av flytbryggorna efter den svenska båten. Jag och Anton hittar samtidigt en engelsman som påstår att det finns två killar som glatt skypar på ett konstigt språk inne på den marina klubblokalen.

 

Vi väntar tills samtalen avslutas. Ungefär samtidigt kommer Filip tillbaka och säger att han har hittat båten. Vi svarar att vi har hittat svenskarna! Vi lägger upp en taktik och kommer fram till att det är bäst att gå rakt på sak. Filip summerar dagen och berättar läget och avslutar med att vi hade varit väldigt tacksamma om vi kunde slagga ombord på deras båt.

 

– Vår båt är ju ganska liten, svarar vår den ena killen tveksamt men för oss fullt försåtligt.

– Vi är mycket tacksamma för bara lite durk, svarar Filip och intygar att vi har en sovsäck och en poncho.

– Vi ska ju upp tidigt och lyfta båten imorgon också.., säger den norrländska duon.

– Inga problem, vi kan hjälpa till!, svarar Filip med en snudd på desperation i rösten som gör det betydligt svårare för våra nya svenska vänner att säga nej till vårt attraktiva erbjudande.

 

Några minuter senare är vi alla fem ombord på den Boström 31:an och vi blir mycket glada över att förpiken är stor nog för alla tre. Dessutom fanns det två extra sovsäckar ombord. Vi äter kvällsmat tillsammans och pratar långseglarbåt som bara långseglare kan göra. En trevlig kväll där samtalen varvas av en märklig tystnad. Inte alls obekväm som tystnad kan vara fast fortfarande ovan. Första tanken är att det är den mycket påtvingade situationen som ligger bakom men efter en stunds iakttagning och några norrländska ”ja-suckar” senare förstår vi att båtvärdarna kort och gott är två tvättäkta norrlänningar och tystnaden inte är riktad mot oss. Vi har snarare snubblat över en nationell kulturkrock med tjötiga Göteborgare och en aning lugnare svenskar från norr.

 

Daniel Kindstrand, Vigo

 

 

 

 

 

Kebabkontor i Bayona

Redan första gången vi ankrade inne i Plymouth insåg vi att vi hade varit lite väl naiva i våra tankar om de två lillbåtarna vi fått med oss. En liten röd gummibåt med plats för två personer och en liten hårdplastbåt, liknande optimistjollen, är inte ett hållbart transportmedel för sex killar på genomsnittet 73 pannor. På väg in till Plymouth från ankarplatsen var det bara att konstatera, fyra personer i Eiras lilla röda var två för mycket.

Hur skaffar man sig då en större gummibåt till ett förnämligt pris i Spanien? Det första du måste göra är att skaffa dig ett kontor med tillgång till internet, vägguttag, lunch, tolk och kaffe. Redan första dagen som vi ankrade upp i den lilla viken i Bayona gav sig Daniel in för att hitta och installera sig på sitt kontor som detta fallet råkade bli ”Bayona döner kebab”. Efter tre dagar på fast mark hade han uppgraderat kontoret och den snälla kebabkocken blev också tolk. Dessutom fått förmånen att nyttja döner-kebabs fasta telefon i kontorsverksamheten.

Fyra dagars marknadsundersökning och med avsyning av den spanska versionen av blocket ledde till napp på en fyra meter lång orange räddningsgummibåt fullklistrad med reflexer. Det är något som borde passa oss perfekt. Det blir enklare för oss att hitta vår egen båt under sena nätter och större chans för andra båtägare att hålla ett sjömansmässigt och väl tilltaget säkerhetsavstånd till vår grupp med ständigt glada och inte alltför illaluktande ynglingar.

För bara två timmar sedan ringde vår mycket trevliga och hjälpsamma tolk ”zodiac David” och med vår bristfälliga spanska och hans kanske inte helt perfekta engelska lyckades han bestämma träff med David imorgon vid La Corunas busstation för att vi skall kunna ro hem affären. Imorgon åker jag och Daniel till La Coruna för att på något ännu oklart få hem gummibåten till Eira. Sträckan mellan La Coruna och Bayona är ca 15 mil. Kanske går det att smussla ombord den på bussen hem igen, kanske går det att hitta någon vänlig människa med stor bil, kanske går det att finna någon långseglarkompis nere i hamnen? Jag hoppas att vi slipper att bokstavligt talat ro hem affären i alla fall. Oavsett hur det blir tar jag med mig en sovsäck. Skillnaden på en Gummibåt och ett tält är trots allt inte så stor.

 

Eiras lilla röda

Eiras lilla röda

Filip

 

”Hälsa havet från mig”

Eira dansade över Biscaya utan snedsteg. Så för oss var det bara att hänga med, och det gjorde vi med sann glädje. Vi har haft knappt fem fina dygn till sjöss. Med sex sekundmeter i ryggen, spinnakern som driver oss i 8 knop och delfiner som leker i bogvågen, då pirrar det gott i magen.

Det krävs nog en skicklig poet för att sätta ord på de känslorna som har fyllt mig de senaste dygnen, och det är inte jag. Men jag kan med handen på hjärtat säga att det här är det bästa jag har gjort!

Det här benet har dessutom känts som ett startskott för resan på något sätt. Vi börjar känna oss lite mer hemma i rollerna som långseglare och vi har bott tillräckligt länge ombord nu för att kunna kalla Eira för vårat hem.

Sedan vi lämnade Göteborg har jag gått på 4-8 vakten. I början med Anton och nu sedan Plymouth tillsammans med Daniel. Det betyder att jag har sett alla soluppgångar och solnedgångar sedan den 10 augusti, bortsett från några dygn i hamn. Det känns otroligt lyxigt, bara en sådan enkel sak egentligen. Jag har kommit upp kl 4 på morgonen med mössa, underställ, fleecebyxor, ullsockar och farsfars gamla stickade tröja, och såklart seglarstället utanpå det. Sen har det blivit runt en timma i mörker och kyla, dock ibland ett fantastiskt månljus.

Efter ett tag så lättar det och så småningon så kikar solen upp vid horisonten. Den har gjort det så ofantligt många gånger förr och många miljarder människor har sett det. Men ändå känns det så speciellt, varje morgon vid femtiden. Dessutom så har jag då kunnat se Daniel i dagsljus och ibland fått mig ett gott skratt. Jag känner ingen annan som kan sova så gott med huvudet på en vinsch.

Vissa morgonar har det blivit så varmt att jag har gått av vakten endast iklädd långkallingar och med en stor hög med kläder i famnen. Det är konstigt att det kan variera så mycket i temperatur under så kort tid. Solen är god, den gillar vi på Eira!

Det är skönt att vara till sjöss. Helt ensamma! Med 5000 meter salt havsvatten under oss och universum ovanför. Vi lämnar ut oss själva totalt. Det ger en känsla av total frihet samtidigt som man inser hur utsatta vi är och vad lite vi egentligen har att säga till om. Havet är både skrämmande och lugnande. Det är kanske det som är tjusningen och gör det så spännande.

På en middag i somras träffade jag en man som hade varit till sjöss hela sitt liv men som nu hade gått iland. Vi pratade mycket om den seglatsen som jag då hade framför mig. När vi skildes åt så sa han; ”hälsa havet från mig”. Jag har tänkt väldigt mycket på den meningen. Jag tycker att det är ganska fint. Om man har varit till sjöss hela livet så kan jag tänka mig att man har en speciell relation till havet.Jag börjar redan få den känslan. Det är på havet vi kommer bo i nästan ett år framöver och havet kommer alltid att vara med oss.

Vi får hoppas att havet gillar Eira och hennes besättning. Men jag har svårt att tänka mig att vi inte kommer komma överens. Vi är åtminstonde väldigt förtjusta i havet och jag får känslan av att det är en ömsesidig relation.

Varma goa kramar från Oskar

Festival och val

Vind från norr och all fart nästan rätt mot mål. Öppet hav om styrbord och förhållandevis små vågor. Biscaya lever inte upp till sitt ryckte och jag ler, så gör även stämningen ombord. Bättre mat och gitarren glider upp på däck. Spinnaker på dagarna lyfter snittfarten till trevliga dygnsrekord. Kreativiteten ombord härjar och Biscayafestivalen tar form. Under en morgonvakt (8-12) ordnade Love exklusiva festivalarmband, sex till antalet, som snabbt sålde slut mot ombordvalutan ”en öl i Trinidad”. Ett helt rimligt pris med tanke på att världsartister såsom Niel Young, Bruce, Amy Diamond, Röyksopp, The Knife, 2pac med flera var bokade till festivalen.  Tyvärr hade festivalen 21-årsgräns så Filip blev välkommen in först på födelsedagen hans. Det bjuds på gräddtårta som likt allt sött är tio gånger godare till sjöss.

Några dagar senare blir det dags för resans första Poetry slam. Fem deltagare skrynklar ögonbryn och sätter fyndiga rim på prent. Högläsning efter solnedgången bjuder till härliga skratt åt dikter en bra bit över förväntan.

Inte bara poetiska framsteg kom att överraska besättningen. Det är dagsljus,  och vi gör god fart med Filip bakom rodret. En chocklugn varning leder omvänt till ett exalterat intresse och blickar riktade förut.

  • Killar, jag tror vi kör på en val snart, säger Filip utan att hinna höja rösten till varningens ljudnivå.

Snart vore utan den flyt vi hade en grov underdrift för Filip hinner nätt och jämt falla av tio grader för den nära åtta meter långa valen som han några sekunder tidigare skymtat vid ytan några få meter för om båten. Valen glider snabbt förbi alldeles intill båten på babord sida och kastar en nyfiken blick på båten. Väl utom synhåll, släpper chocken och förståndet kommer tillbaka. Vi hade fruktansvärd tur. En kollision hade säkerligen skadat alla och de flesta grovt. Skräckblandad förtjusning och pryder minnet och kvar blir en äventyrshistoria som vi själva har svårt att tro på.

Daniel Kindstrand, cafeteria de Muros

 

 

Livet i vinkel

Jag tar en snabb dusch på landbacken, skickar ett sista mejl och tar min rutinmässiga resorb i preventivt syfte. Klockan är nio på kvällen och vi kastar punktligt loss för att lifta med tidvattnet ut från Plymouth. Vi har en marschfart på hela sex knop och farten håller i sig när seglen nån timme senare når masttoppen. Med en sydvästlig kurs siktar vi rätt på mål, Biscaya. Jag kastar misstänksamma blickar mot väst. Vi ligger fortfarande i sjölä tack vara den engelska kustremsan. Men snart börjar livet i vinkel. En vardag när alla tvåhandsuppdrag är en stor ansträngning. En verklighet där alla substantiv blir till rörlig boll och namn på ting och inte en fast sittande ring. Konstant lutning som alltid skiftar till babord när du väl har blivit vän med styrbord. Du är bubblan i vattenpasset.

Rött ljus, en pannlampa i mörkret och en kall hand. 04:00. Det är dags för vakt. Jag suckar ljudlöst och svarar den just nu impopuläre purraren. Fingrar fram understället som glider på tillsammans med t-shirt och tröja i ett svep. Klättrar ur kojen och stapplar nyvaket genom byssatunneln. På med seglarstället och upp till den kalla men friska luften. Gärna så snabbt som möjligt. All vaken tid under däck är en öppen dörr för timmar av sjösjuka.

Den mörka timmen flyter förbi snabbt och solen löser av månljuset. Jag fingrar lätt bakom den högra öronsnibben. Japp, sjösjukeplåstret sitter tryggt på plats. Det obetalbara hjälpmedlet som gör mig någorlunda funktionsduglig på sjösträckorna. Stora bält var en magstark uppvärmning som satte ribban högt för hur överjävligt livet i vinkel kan vara. Vi är väl medvetna om att Biscaya kan vara betydligt värre men prognoserna talar till vår fördel och jag har trots allt önskat lugnt väder för Biscaya vid varje stjärnfall sedan Amsterdam.

Daniel Kindstrand, med sikte på Biscaya och drömmar om platt vatten.