månadsarkiv: oktober 2013

Långseglare = Turist?

P1000785

Det är svårare än man kan tro, det där. Visst är vi turister. Vi kommer som besökare till en ny plats och ofta ett helt nytt land. Vi ramlar iland i shorts, tshirt och solbrillor på jakt efter en glass och en stadskarta. Vi ser definitivt ut som turister. Och vi beter oss som turister. I alla fall vid ett första ögonkast. Men det finns även en del skillnader mellan oss och den genomsnittlige turisten. En påtaglig skillnad som ofta är svår för lokalinvånarna att förstå är att vi inte har massor med pengar som vi vill strö omkring oss under två veckor, innan vi flyger hem igen lagom till nästa lön. Vi behöver också göra samma saker som lokalbefolkningen gör. Vi behöver tvätta, laga mat, handla och köpa reservdelar (kanske inte jättevanligt beteende, men inte heller vad en turist förväntas göra).

Den kanske viktigaste skillnaden är att vi faktiskt bor här. Inte just denna plats på jorden, men ombord på Eira. Här har vi vår vardag och detta är vårt hem. Det gör att vi inte känner oss som turister, inte på samma sätt som charterturister i alla fall. Vi känner oss som hemma, för här finns vårt hem. Ibland märks det tydligt. Som nu. Jag och Kinden sitter på ett fik på La Gomera på Kanarieöarna och ”internettar”. Det tog inte många minuter för bartendern att räkna ut att vi inte flugit in. Han kom och frågade om vi hade kommit på en liten båt. ”Nej..” hävdade jag, vi har seglat hit på en rätt så stor båt, över tolv meter! Han lät sig inte imponeras utan tyckte att det räknades som en liten båt.

Hans snabba placering av oss i facket ”seglare, liten båt” imponerade på mig här på Kanarieöarna som har en inte alls oäven genomströmning av turister. Efter lite funderande verkar det inte särskilt konstigt. För det första ser vi lite grand ut som, hmm, hippies kanske? Det ska man inte sticka under stolen med. Kinden är långhårig, har några färgade armband och ett stadigt skägg. Samma beskrivning passar på mig med tillägg av ett smutsigt linne och en blandning av mohikan och dreadlocks. Vi ställde noggranna frågor om priser på allt vi beställde och förhörde oss särskilt om storleken på de hamburgare vi till slut bestämde oss för. Nästa steg vara att ta varsitt av caféets fem bord och fylla dem med elektronik, papper, väskor och kläder. Utan att byta ett enda ord gav vi oss sen in i varsin dator. Så att bartendern kunde gissa att vi inte flög in hit igår, var kanske inte så konstigt.

Men det är också uppenbart att vi inte hör hemma här. Vi var väldigt överens med bartendern om vår roll i detta samhälle. Han såg vilka vi var och kunde sätta sig in i vår situation.  Men ibland är det inte lika lätt. Många ser oss som de turister vi är, och vill ha en andel av de turistpengar vi inte har.

Nu är det dags för oss att ge oss ut på det stora havet. Imorgon bitti bär det av mot Kap Verde. Vi är väl förberedda och vädret ser bra ut, så det ska nog inte bli några obehagliga överraskningar där. Ta i trä. Mycket fisk, en del vind och inga olyckor siktar vi på.

Joakim.

Internetdrogen

IMGP6940

 

 

 

 

 

Under tidigare äventyr har det ofta varit Abba som skrålat i bakgrunden på de lokala pubarna. Till skillnad från ikväll där Sailors Bar på Las Palmas bjuder på Gubben i lådan med Daniel Adams-ray. Minst sagt oväntat låtval från en personal med vaga engelska kunskaper.

På Sailors Bar hänger förövrigt stor andel långfärdsseglare och middagsgäster som tycker att maten blir godare för att man ser båtar och havet. Självklart också internetnördar som jag och skype-Oskar. Skilda syften men ingen som blänger över att man desperat köper en Cappuccino för att få i sig en dagsdos av drogen Internet.

Varför lägger jag så mycket tid på Internet?

En gissning från min subjektiva syn på mig själv är att två säsonger av serien House har jagat fram den gamla vanliga rastlösheten. Ett sug efter att vara produktiv och att utvecklas. Tror att alla ombord har sitt eget lilla utvecklingsområde. Filip har sina maskiner och jag vet att han har lärt sig massor eller åtminstone fått meckvana, delvis tack vare vår stundvis buttra 4-hästare som bara tycks gå när den är kall. Love däremot är öppen för att lära sig det mesta allt från sy till djbord och projektorer. Medan Oskar älskar att arbeta med händerna, snickra och lösa praktiska problem.

Skrivandet och suget på journalistik har fått sig ett sving. Kanske för att första fakturan till tidningen ”På Kryss” äntligen är blivit ivägskickad. Dock är det knappast ensamt skrivandet som lockar fram drivet. Det är snarare spänningen i att ha en anledning att prata spontant med många människor. Att hitta intressanta intervjupersoner som ”Den hemlöse jonglören Tobias Jensen 29 år i Cascais, Lisabon” som valt att pensionera sig från receptionist på fyrstjärnigt hotell och börja jonglera på gatan.

Det är häftigt att försöka gå in i ett samtal så fördomsfri som möjligt men fortfarande lämna utrymme till att låta sig förvånas över intrycken som möten med människor kan ge. Som när den till synes griniga lagerchefen, suckar djupt över att jag insisterar på själv kika på lagret över reducer-flänsar (trattformade metallbitar) och samtidigt få en plåtbit tillkapad minuter innan siestan. En uppfylld önskan som får mig på kallt fall när priset på ”500 euro” pedagogiskt tecknas på lappen vid kassadisken. Stum och dum fattar jag inte skämtet förrän metallbitarna och kvittot på 70 kronor når min hand och den tidigare griniga gubben ler stort och pekar mot dörren.

Spännande historier lyfter dagen men tråden är inte alltid röd hela dagen ut, historierna löper helt enkelt inte under samma rubrik. Ofta saknas också tillräckligt djup eller ett intresserat forum villig publicera. Här hjälper internetdrogen till med inspiration, fakta och kontakter. På så sätt skapas djup nog för att jag ska kunna skriva en artikel.

Stundvis krävande men samtidigt mycket spännande och givande. Min första tid som frilansjournalist

Daniel Kindstrand, Las Palmas

Då och nu

Då använde vi handskrivna brev, nu använder vi email. Då använde vi synål och handkraft nu använder vi symaskin.

Summa sumarum, utväcklingen går helt enkelt framåt. Om man växer upp med en ny teknik är det enkelt att glömma att alla de gamla metoderna också funkar bra. Vi väljer ju metod efter vad som går smidigast och fungerar bäst men på en båt blir man påmind om de gamla metoderna. På Eira finns det numera mycket prylar som går under kategorin rolig teknik så som högtalare, projektor och dj-bord mm men vi har inte tagit med oss någon symaskin. Även om vi vet att det är något som ”kan vara bra att ha”. Under seglingen ner till las palmas upptäckte vi två mindre revor i genuan. Idag har jag och jocke ägnat hela dagen åt att handsy dessa två små revor. Det tog inte lång tid innan vi lärde oss att få in tekniken och tempot kunde skruvas upp lite men det är klart att mormor hade gjort det snabbare för hon har växt upp med handsömmnad på ett sätt som jag inte gjort, å andra sidan kan jag nog lova att jag skickar ett sms snabbare en henne för det är en del av min uppväxt.

När vi storhandlade i cascais träffade vi ett svenskt äldre par som var ute på långsemester som de kallade det. Där stod vi framför nöthyllan och kollade priserna på jordötter och mandlar. Jag berättade för dem att vi höll på att storhandla och att det var viktigt att inte bara ta billighetsmärket utan att kolla alla typer av märken för ibland var faktiskt något annat fabrikat billigare. Då säger hon med lite förvånat tonfall och en mycket glad min : ”jasså vad roligt att det finns människor i din ålder som tittar på priserna och inte bara tar det som ser godast ut”. Med det vill jag bara säga att den yngre generationen också kan använda de äldres metoder, vara lika priskritisk som man var tvungen att vara när tiderna var sämre, frågan är bara vem som lärt oss yngre att bara plocka en burk från hyllan, är det vår uppväxt?

För många årsedan var det segling som var det enda transportmedlet mellan kontinenterna. Även om vi vet att  det går fortare att flyga väljer vi istället att segla till karibien. Vi  gör det inte som då, vi gör det med nya metoder. Navigerar gör vi med gps istället för sextant

Ingentig är rätt och ingenting är fel, men bäst blir det om vi kan lära oss av varandra

Filip

Las palmas

IMGP6886Nu är vi entligen framme i las palmas! Igår morse puttrad vi in i las palmas och ankrade brevid mahimahi, precis som vanligt. Seglingen från cascais tog 8 dagar och har varit varierande. Det började med en trasig färskvattenpump med tillhörande 20 l vatten i kölsvine, precis som vanligt. Detta förljt av en havererande saltvattenpump. Kort och gott det har varit vatten från dunkar och diskning på däck som gällt. Inte gorde det något för seglingen första dygnet var gödig som man säger på tjörn. Ca 6 m/s och med hela stället uppe dundrade vi iväg i 7 knop, en beundransvärd fart för en så tungt stålåbäke som Eira. Den fina vinden följdes av två dagar stiltje. Där låg vi och drev omkring i solen och då passade Anton på att trampa på en rostfri m6 gängstav som satte et djupt avtryck i den stackars foten. Läkarskåpet öppnades för första gången på riktigt, dålig tajming att Jocke var hemma på en visit i sverige just då. Oskar tog plats som sjuksköterska och har tagit hand om Antons fot med ömma händer hela vägen till sjukhuset i las palmas.

Efter två dagar i stiltjen med bad bland sköldpaddor och delfiner, lackning av sittbrunnen och sommarpratet med Theodor Kalifatides i sittbrunnen okm vinden igen och nu med besked. I vaktavlösningen på morgonen satte vi spinnacker och den stod till mörkrets inbrott. Den dagen bjöd på underbar segling och currycouscous. När vi närmade oss lanzarote dog vinden igen och pga. Antons fot valde vi att starta maskin och puttra den sista kvarvarande 85 M till las palmas.

Ikväll bjöd vi över Sara och Magnus på mahimahi på pizza bakad av vår numera erkända pizzakung Love. Ingen  av oss kunde tänka sig att vår lilla ugn skulle leverera en sådan succe. Pizzan avnjöts med stora munar coca cola, det var ingen av oss som var sugen på öl efter gårdagens sjöslag

I hopp om en fortsatt pizzabakande Love

Filip, Las palmsd

Eira på utflykt

Picknick i Sintra

Picknick i Sintra

 

På tur för en vända kultur och vi har landat i den ofta rekommenderade staden Sintra. Oskar och Filip är har tagit meckarvakten på båten och vi andra fem spatserar till fots och passar på att göra lunchen till en praktiskt sardin/makrillsprovning inför morgondagens  proviantering ”a la grande”. Sardinvinnaren blir den blå lågprisburken och makrillen blir en såsig burk med lät smak av kummin.

 

IMGP6583

 

Vandringens mål är att nå toppen och ta del av den omtalade utsikten. Tyvärr visar sig vägen dit via borgen kosta 7 euro/person, vilket avskräcker såväl långseglar plånböcker som Anjas studentbudget. Vi vänder om och läger diskret om kursen 90 grader och klättrar nu offroad. Tillräckligt äventyrlig och svår terräng för att inte vara tillåtet. Men ack så mycket roligare än att vända tillbaka till kullerstensstigenvisuellt tomhänta.

Joakim söker adrenalinet och tar täten. Vi andra hakar på. Jag håller min klassiska jungeltackt (snabbt nog för att inte hinna se spindlar).

IMGP6511

Vi når fram till borgens fot. Är det en övervakningskamera? Nej, bara belysning. Vi fortsätter ut mot klippkanten. Först ut Anton och Joakim. Kameran glider fram och skänker ett lugn som får mig att samla mod till sista klättringen ut på spetsen. Skakigt men givande. Klick, klick otrolig utsikt på fast på sd-kortet men de kommer knappast ge rättvisa åt denna höjdar-upplevelse.

Daniel Kindstrand, Sintra

Daniel, Joakim och Anton traskar glatt ut för att se på utsikten medan Love och Anja klamrar sig fast vid de innersta stenarna...

Daniel, Joakim och Anton traskar glatt ut för att se på utsikten medan Love och Anja klamrar sig fast vid de innersta stenarna…

IMGP6533 IMGP6539

 

 

 

20 liter Majonnäs och 3 Fikor på Jumbo

Man kan ju inte annat än ana att semestern i Lissabon kommer bli lyckad när piloten heter Mr.Hustle. Jag satt där i planet och skrattade högt för alla att höra, då jag en stund klev ur mig själv och insåg att jag var ensam, kände jag mig ensam och gillade inte den känslan. När jag senare, efter landning, hämtat min väska som var full med snus, våtdräkter, sriracha och ett nytt anteckningsblock till Kinden gick jag runt och letade efter de tre hingstar som skulle möta mig. Efter många blickar såg jag Anton, Love och Oskar stå längst fram vid staketet med liknande blickar som jag själv hade och kände med det samma en tillfredsställelse likt den känslan man får när man har kommit hem och inte längre är ensam.

Den känslan höll i sig hela resan, man kände igen lukten av Eira, båtsnacket som konstant är igång och som jag inte fattar ett skit av – men gillar att lyssna till -, titta på serier till 4 på natten samt att sitta och vara tysta utan att tystnaden stör någon. Men när man suttit nere i salongen i timmar, käkat mat, snackat skit, skrattat tills magen värker och bestämmer sig för att gå upp på däck inser man plötsligt att man inte är på Klippan, utan i Lissabon. Ändå är allting som vanligt: man kan gå och leta i timmar efter en lokal butik som säljer någonting i form av en speciell gummiring, en planerad dag blir aldrig som man tänkt men planera dagen skall man göra eller att vita bönor kan bli en rolig lek. Till och med på en dag där 26 liter diesel tog sig in i kölsvinet, en våg vällde in i förpiken, och ett cyklop åkte över bord skrattas det och leenden är alltid närvarande, och inte att förglömma, att nästan somna på ett dansgolv klockan 8 på morgonen. Jag kände igen det mesta som pågick på båten, som Loves konstanta letande efter ett nytt uppdrag mitt i ett uppdrag, den konstanta oron att Anton skall fälla en när man går, Oscars charmiga klumpighet och Kindens kärlek till listor, allt var som vanligt.

Men några få förändringar har dessa guldkorn till killar ändå gått igenom. Majonnäs kan tydligen ätas till allt, till och med till kokosbollar, enligt Kinden. Jag var den enda i gänget som inte hade tandkräm runt munnen, Anton har blivit expert på sardiner i tomatsås och shotgun har blivit utbytt mot en jävla massa klunsande. Inte visste jag att bergsklättring i klänning är rätt effektivt och luftigt och hur kul det är att åka spårvagn i en kaklad stad. Jag har också fått en chans att lära känna Jocke och Filip och beundrar Jockes känsla för äventyr och Filips kärlek till konserver och pasta, detta är jag väldigt glad för. Jag blir så imponerad av vilket samarbete Eiras besättning har, när Anton inte vill slänga en hink med skitvatten över bord på grund av miljöaspekten, då gör Filip det. Jag kan inte ett skit om segling och måste erkänna att jag har varit ganska orolig för denna seglats, men Eira har det jävligt bra med denna besättning och jag tvekar inte en sekund på att det kommer gå galant i det ordnade kaos som infinner sig på båten.

I en gungandes säng tänker jag på att det alltid kommer vara lika jobbigt att säga hejdå till dessa älskvärda killar. Jag saknar redan känslan av att alltid vara rädd för att bli fälld, Antons tendens att alltid få mig att känna mig lugn och tillfreds, Loves alltid återkommande spontana kramar, Oskars kloka ögon och alla historier. Detta kommer man inte få ta del av på de kommande 8 månaderna. Nu vill man helst gräva ner sig under duntäcket med en chipspåse och en dålig film, men jag har mitt eget liv på Aschebergsgatan och här hör jag hemma för tillfället så jag tvättar kläderna som luktar Eira och gräver istället ner mig med raggsockar och långkalsonger, och inte att förglömma, med ett mycket stort leende på läpparna.

TIPS: Smörj inte elskåpet med baba ganoush(KA) igen!
Tackar för denna gång!
Puss och Kram, Anja

IMG_20131009_170958 IMG_20131005_135023IMG_20131007_220603IMG_20131009_175726IMG_20131009_170825IMG_20131009_170736IMG_20131006_164714 IMG_20131009_180045IMG_20131006_164157IMG_20131009_170156 IMG_20131009_175923IMG_20131009_175602IMG_20131007_220456  IMG_20131009_170617     IMG_20131009_222917IMG_20131007_220750IMG_20131009_175422IMG_20131007_221737       IMG_20131009_183010IMG_20131008_181458IMG_20131008_170406IMG_20131009_180346

Eira bjuder upp till Kaos

Jag står åter igen med båda fötterna i vår mer spontana verklighet efter att ha snuddat vid Gunilla bubblans fasta rutiner, stora ytor och rena lakan. Eira hade sitt tredje öppet skepp och elever fick ta sig en titt på projektet, vilket förhoppningsvis leder till fler långseglare i framtiden.

Vår vän Anja har landat och även hon fått chans att känna på Lissabons mycket nämnvärda puls.

Krigare på fyra rullar in i båten samtidigt som grannbåten stiger upp. Några timmar senare lämnar jag kudden med sikte på lugn läsning i solen på däck. Lite röjande och klockan hinner bli sen eftermiddag innan vi lämnar kaj efter en gratis natt i hamn. Planen är Cascais. Vi är alla mätta på stad och behöver dessutom proviantera, vilket gör sig bäst på lågprisbutiken Jumbo.

En snabb studs för att bunkra disel ett vägval som bjuder upp Anja till ett visuellt kaos. 26 liter disel i det nyvaskade kölsvinet. Oskar ledde bunkeroperationen och lyckas med tankar på annat håll fylla disel i hålet ”water” istället för ”fuel”. Detta rör var tack och lov bortkopplad från vattentanken men koncentrationen av diselångor berättade snabbt att den var opluggad i andra änden. Love och Anton gör en kunglig insats i saneringsprocessen, vilket dessutom är ett av guldkornen med att vara så många som vi är. Alltid är det några som orkar hålla god min när det skiter sig.

Saneringskaoset forsätter efter avgång och tar hastigt kol på dagens tidigare storstädning. Det är saker högt och lågt och självklart är inget sjöstuvat. Svall från kanalfärjan dränker förpiken. Joakims läsplatta får en kallsup men överlever efter några timmars behandling i rispåse. Saltdränkta madrasser hissade på halv mast som på håll mycket väl skulle kunna tas för människor i det svaga skymningsljuset. Jag hittar munspelet som för en kort stund lyckas skydda bakfyllans lättretliga sinne från diselosets aggresiva närvaro.

Det är en trött besättning på sju som ankrar upp i Cascais och som vanligt ligger Mahimahi  och vinkar när kaousskeppet anländer.

Daniel Kindstrand, Portugal

 

 

 

 

Stor proviantering på G

Mat är gott och mat och nödvändig men det är inget som vi reflekterar över så ofta på Eira. Det som vi oftast reflekterar över är kostnaden. Mat är dyrt och dyrare blir det i karibien har vi fått höra. Det talas dessutom om att matutbudet kommer bli långt mycket sämre än här i europa. Här i portugal är maten relativt billig Därför börjar det bli dags att lasta båten så full med käk att vi knappt skall kunna komma in. Den största diskussionen som vi fört ang provianteringen är vilken sorts majonäs vi skall köpa. ”Allt bli bättre med majonäs”-En av de få saker vi är helt överens om. Av den anledningen har majonäsåtgången varit betydlig. Redan i plymuth började jakten på den perfekta majonäsen. Vi provade Hellmans som blev mångas favorit. Framme i spanien tog vi oss igenom hela sortimentet. Här i portugal har jakten fortsatt och på matkedjan jumbo finns det ett lågprismärke med en smak som alla är nöjda . Imorgon är det dags att gå till jumbo och shoppa loss. Kundvagnar skall fyllas och majonäslådor skall bäras.

Med hopp om en smakrik vardag,

Filip

Oskar renoverar holken för 55 euro

Under hela människan existens har vi alltid sökt en lättare vardag. Våra uppfinningar har förfinats och förbättrats. Vi lärde oss göra upp eld, uppfann hjulet, lärde oss kontrollera elden i en förbränningsmotor, kompletterade hjulet med ett däck och idag kör vi omkring i det samlade resultatet av en bil.

Efter att människan flygit till månen och seglat 34 upplagan av americas cup är det enkelt att falla för vår tekniska framgång och tro att vi kan skapa allt men det konstiga är att vi aldrig lyckats skapa en helt felfri, fungerande båttoalett.

Anledningen till att jag skriver detta är att vi sedan biscya har haft problem med just vår toalett. Eftersom att svartvattentanken sitter belägen ovanför toan leder detta till att vi helt oavsiktligt haft en mugg som två gånger smämmat över med en mycket otrevlig lemonad. Dagligen är toan fylld med ”brunt te” som love så glatt brukar kalla det. Faktum är att alla båtar som jag varit ombord på haft någon form av sanitärt haveri. Då vill jag bara tydligt understryka att detta inte har något att gör med just min närvaro ombord då problemen många gånger förorsakats av någon helt annan.

Vårt problem går att lösa genom att köpa jabscos servicekitt för ca endast 75 euro, innehållande alla packningar och backventiler som finns i hela toaletten   och inte bara den lilla, specialdesignade backventilen som vi behöver. Till vår stora glädje har vi hittat samma servicekitt för bara 55 euro i en av Lissabons marinbutiker.

Många frågar sig hur vår teckniska utvecklig skall fortlöpa. Det är svårt att föreställa sig vad som kommer efter ipad och 4g-nät. Jag har svårt att föreställa mig framtidens supertoa men jag hoppas att den inte är allt för långt bort i framtiden.

I hopp om ett enklare toalettliv, Filip i Lissabon Läs mer