månadsarkiv: november 2013

Några blandade dagar

Under 6 dagar har nu Eira legat stationerad i Mindelo på ön Sao Vicente. Här har målet varit att averka den som 20131120_214342vanligt befintliga ”att göra”-lista innan vi är redo att ta det lite längre klivet över det stora blå till Barbados. Att vara sex personer ombord är många gånger en fördel men vad vi för länge sedan upptäckt är att det är av stor vikt att minst halva gruppen lämnar båten om vi skall få något averkat från listan. Av denna anledning samt av våra tidigare upplevelser från ön santo antao bestämde vi oss att dela upp oss i två grupper där Anton,  Daniel och Love skulle börja med att ta färjan från Mindelo till Puerto Novo på ön Santo Antao för att vandra. Under tiden fanns vi andra stationerade på glassbaren inne i mindelo samt ombord där vi gav styranordningen en rejäl service.

När det var min, Joakim och Oskars tur att åka iväg packade vi en stor bit galon som är tänkt att bli ett segelkapell till mesanseglet, en sovsäck och en mycket robust ponscho med målet att tillbringa två nätter utomhus.

Väl framme i Puerto Novo tog vi en taxi upp i bergen där vi hade planerat att gå från Cova, ner till Paul vid havet. Det enda vi viste var att det skulle vara fint för det hade en av våra kamrater från Palmeria sagt. Att vi inte hade någon karta och att vi sedan steg av taxin i något som kalladeds Pica de Cruz istället var aningen problematiskt eftersom att vi inte riktigt viste vart vi var. Nu är det värt att tillägga att vi har åkt upp en bra bit i bergen och här råder en konstant dimma som vid det här laget, kl 7 på kvällen i mörkret är mycket kylig. Vi bestämmer oss ganska fort att det känns orimligt att sova uppe i molnen och börjar traska på den väg som ger oss bäst magkänsla.

Enfter bara några minuter kommer tre kapverdianska män ifatt oss och i mörkret ute i skogen någon stanns känner jag min aningen nervös med högerfickan full med 40 000 escudos (kapverdianska valutan). Anledningen till detta återkommer jag till senare. Efter att stora komunikationsproblem övervunnits visar det sig av de känner sig oroliga för oss. Vägen till Paul är tydligen lite lurig men när vi tänder våra pannlampor blir alla lugna. Två av killarna lämnar oss medans vi, tillsamans med den tredje som tydligen bor på vägen, tillsamans knatar vidare mot paul i mörkret. Efter ca 30 min hade förmodligen vi vänt tillbaka om vi inte haft vår reskamrat med oss. Vägen har övergått till en liten mycket stenig stig som av allt att dömma går på en bergskamm med mycket branta sidor. Efter ytterliggare 30 min är vi framme vid vår guides hus och han undrar om vi vill stanna där och sova eller fortsätta. Eftersom att campingmöjligheterna på bergskammen varit mycket bristfälliga tackar vi glatt ja och snart ligger vi trötta men mycket nöjda på ett mycket härligt betongolv med vår härliga galon under oss.

Som så mycket annat är inte lyx något konkret, det är en fråga om skillnader. För oss kändes det extremt lyxigt att få komma in i detta hus som i många svenkars ögon skulle klassificeras som en risig betongbunker utan dörr och fönsterrutor.

Nästa dag bjöd på underbar vandring över bergsryggar, genom dalar och slutligen en stor tallrik pasta på restaurangen Black Mamba nere i Paul.

Sista dagen var avsatt för att köpa en större utombordare till den grå gummibåten, närmare bestämt en 8hk Yamaha Enduro som Daniel vaskat fram i den lilla fiskestaden Punta del Sol. Priset var färdigförhandlat till fasta summan, ja precis 40 000 escudos. Affären gick smärtfritt förutom inmundigandet av de enorma glas med hämbränt som skulle avsluta affären. Det är tre killar som oundvikligt blivit rejält på kanelen som tillslut sitter i taxin med motorn på väg tillbaka till Puerto Nova där färjan till Mindelo väntar. Inget blir ju som man tänkt sig och det gäller att ta seden dit man kommer.

Planande grabbar i mindelo

Filip

Afrika!

Man vet inte var man ska börja, är det ens någon idé? Att jag inte skrivit dagbok på en vecka men hela tiden övertalat mig själv att detta måste antecknas och förevigas säger mycket om hur händelserik den senaste veckan har varit. Samtidigt känner jag att sagans sista blad kanske borde vändas innan jag försöker återberätta den. Jag ska hursomhelst göra ett försök att beskriva den senaste veckans händelser men kanske framförallt känslorna och tankarna som de orsakade.

Ute på havet mellan Kanarieöarna och Kap Verde diskuteras huruvida vi skal åka till någon annan ö utöver Sao Vicente som är en självklarhet för långseglare. Vi lyckas efter många om och men besluta att vi även kommer ägna turistön, Sal, ett besök på några dagar. Vi tänkte gran canaria fast lite varmare och billigare.

Kl 10 på kvällen ankrar vi i Palmeira, som vi baserat på sjökortet utnämnt till stans största samhälle. Till vår stora glädje ligger det en hel del andra segelbåtar i ankarviken utanför fiskehamnen. Ok, nu är vi alltså i afrika, resan har börjat! Drygt 12 timmar senare sitter vi på flygplatsen och väntar på att få våra pass stämplade av en polis som pratar med oss på det lokala kreolspråket. Allt gick bra och vi lämnade flygplatsen för en lunch i staden Spargus som tydligen är den största på Sal. Solen steker och flugorna yrar runt oss där vi sitter och äter buffe till kilopris under vår första lunch på Kap verde. Här är allting lite smartare, lite mer anpassat efter behov och vilka medel man har att tillgå. Du betalar för så mycket mat du tar, och anpassar således portionen efter hur hungrig du är och hur mycket pengar du har. Alla kan äta och nästan ingen mat förgås. Genialiskt!

Senare under en av kvällarna lär vi känna Otavian, en energisk kille som jobbar i hamnen med att rensa de tonfiskar, blue marlyns, muränor och en mängd andra fisksorter som kommer in under dagen. Nu kanske ni tänker er någon form av fabrik där man stämplar in, använder handskar och  snackar lite skit om chefen på kafferasterna men då har ni nog redan glömt att vi har lämnat Europa bakom oss. Otavian, eller Tavi som han kallas, och hans medarbetare står nämligen och trängs mitt på den 20-30m långa kajen med både långseglarnas dingar, turistbåtar och fiskebåtar. Undrar man över handskarna kan man bara kasta en blick på Tavis händer för att inse att det dels krävs lite uppoffring för att lära sig rensa fisk i hans tempo och dels att skyddsutrustning knappt existerar här, det är lyx. Tavi visar oss runt, både i Palmeira men även i turistorten santa maria. Där vi efter att vår ciceron lämnat oss råkar hamna hemma hos tre med oss jämnåriga prostituerade tjejjer som går hårt fram för att försöka få kunder. Vi tackar vänligt för erbjudandet men avböjer bestämt, de ringer en taxi som kör oss tillbaka till tryggheten i Palmeira och ombord. Tvära kast. Visst vet man att Kap Verde är fattigt och att turismen generar både pengar och prostitution men inte fan är det samma sak som att sitta öga mot öga med en söt tjejj på 22år och förklara att man inte vill köpa hennes tjänster. Man känner sig naiv, som kunnat växa upp med föreställningen att prostitution liksom inte finns på riktigt. Även om red light district i Amsterdam redan visat mig sin sanning så kom det inte som den totala käftsmäll som jag träffades av nu. När man inser att världen kan vara ett jävligt rått och otacksamt ställe just för att i nästa stund överumplas av tanken på hur förbannat bra man har det hemma i svedala. Knock out rätt ner i kojen…

Nu har vi som sagt varit här en vecka, jag är ensam ombord medan de andra är inne och dansar och dricker öl tillsammans med Tavi och Jardel som vi måste ta avsked av eftersom vi skall vidare till Sao Vicente och Mindelo imorgon. De har besökt oss ombord och Tavi har tillochmed slängt ihop en middag åt 7 pers i vår lilla byssa. Vi har besökt dom, druckit te i Jardels vardagsrum och ätit friterad muräna tillsammans med Tavis familj. Vi har spelat fotboll, glidit runt, rett ut otaliga språkproblem även om några förblir olösta vilket resulterar i att man aldrig riktig är säker på vad som är bestämt oss emellan. Vi har lärt känna så mycket människor under denna veckan här i Palmeira att man alltid så fort man sätter foten i land stöter på någon man ”känner”. Rastasnubben Vandi som älskar att busa och skoja med folk och har Mr. Bean som främsta inspiration. Hassan från Dakar som rest runt en del i världen och nu jobbade med att vakta en båt ankrad i viken. Polisen som försökte kränga av sin utombordare till oss eller dj:en som vi fick massa afrikansk Kuduro musik av. Vi har varit som besökare i en evigt pågående, lite väl varm julkalender med otroliga scenografier, mystiska karaktärer och ständigt pågående intriger. Men precis som julkalendern tog besöket slut och väl är väl det för annars undrar jag om vi inte hade fastnat i Palmeira för gott…

 

Tack för er uppmärksamhet!

// Love

 

Ps. läs gärna mitt senaste alster hos kulturungdom jag förhoppningsvis ska skriva lite åt under resan http://www.kulturungdom.se/nyhet/ovrigt/638-jag-ska-mala-hela-vaerlden-mamma Ds.

skvalp och Kap Verde

Under seglingen från la Gomera till kap verde hade vi några skvalpiga dygn. När det väl rullar ordentligt inser man hur jobbigt det är att leva i ett hem där allt rör sig och det inte går att ställa ifrån sig sin talrik ens en sekund. Alla bara sover, har vakt, äter, bajsar och sover lite till. Aktiviteten ombord minskar helt eneklt dramatiskt. Alla bara gör för att man måste göra. Äta bör man annars dör man. Man väntar bara ut tiden.   Det konstiga är att det är dessa dagar då alla mår lite dåligt och inget är kul som man så fort glömmer av. När man ser tillbaka på en segling är det oftast de soliga stunder man minns.   Den 4 november ankrade vi i den lilla ankarviken i byn palmeira på ön Sal, Kap Verde. Det dröjde förstås inte lång tid innan vi glömt av hur det är att vara till sjöss under konstant rullning. Att klarera in visade sig vara enkelt,  efter att två holländska nudister givit oss instruktioner.   Palmeira är en liten fiskeby där alla känner alla, och då menar jag verkligen det jag säger. Här hade    vi planerat att stanna i en eller två dagar men så blev det en vecka istället. Sal är kap verdes turistö men vi valde att bara besöka turistbyn på ett nattligt sjöslag eftersom att vi trivdes så bra på den lilla pubben nere vid fiskehamnen där vi skaffat oss nya vänner och blivit en del av Palmeiras ”familj”. Efter en vecka var det trots allt dags att lämna Sal för att bege sig till Mindelo. Moder natur erbjöd oss N-NE 5-8 m/s och på 20 h hade vi tillrättalagt oss de 120 M och under en stigande sol släppte vi akaret här i Mindelo. Efter att ha haft lite semester i palmeira är det dags att ge Eira lite kärlek inför atlantenöverfart. Som vanligt skall det lagas fixas, diesel skall tankas och vatten skall fixas.

Filip