Afrika!

Man vet inte var man ska börja, är det ens någon idé? Att jag inte skrivit dagbok på en vecka men hela tiden övertalat mig själv att detta måste antecknas och förevigas säger mycket om hur händelserik den senaste veckan har varit. Samtidigt känner jag att sagans sista blad kanske borde vändas innan jag försöker återberätta den. Jag ska hursomhelst göra ett försök att beskriva den senaste veckans händelser men kanske framförallt känslorna och tankarna som de orsakade.

Ute på havet mellan Kanarieöarna och Kap Verde diskuteras huruvida vi skal åka till någon annan ö utöver Sao Vicente som är en självklarhet för långseglare. Vi lyckas efter många om och men besluta att vi även kommer ägna turistön, Sal, ett besök på några dagar. Vi tänkte gran canaria fast lite varmare och billigare.

Kl 10 på kvällen ankrar vi i Palmeira, som vi baserat på sjökortet utnämnt till stans största samhälle. Till vår stora glädje ligger det en hel del andra segelbåtar i ankarviken utanför fiskehamnen. Ok, nu är vi alltså i afrika, resan har börjat! Drygt 12 timmar senare sitter vi på flygplatsen och väntar på att få våra pass stämplade av en polis som pratar med oss på det lokala kreolspråket. Allt gick bra och vi lämnade flygplatsen för en lunch i staden Spargus som tydligen är den största på Sal. Solen steker och flugorna yrar runt oss där vi sitter och äter buffe till kilopris under vår första lunch på Kap verde. Här är allting lite smartare, lite mer anpassat efter behov och vilka medel man har att tillgå. Du betalar för så mycket mat du tar, och anpassar således portionen efter hur hungrig du är och hur mycket pengar du har. Alla kan äta och nästan ingen mat förgås. Genialiskt!

Senare under en av kvällarna lär vi känna Otavian, en energisk kille som jobbar i hamnen med att rensa de tonfiskar, blue marlyns, muränor och en mängd andra fisksorter som kommer in under dagen. Nu kanske ni tänker er någon form av fabrik där man stämplar in, använder handskar och  snackar lite skit om chefen på kafferasterna men då har ni nog redan glömt att vi har lämnat Europa bakom oss. Otavian, eller Tavi som han kallas, och hans medarbetare står nämligen och trängs mitt på den 20-30m långa kajen med både långseglarnas dingar, turistbåtar och fiskebåtar. Undrar man över handskarna kan man bara kasta en blick på Tavis händer för att inse att det dels krävs lite uppoffring för att lära sig rensa fisk i hans tempo och dels att skyddsutrustning knappt existerar här, det är lyx. Tavi visar oss runt, både i Palmeira men även i turistorten santa maria. Där vi efter att vår ciceron lämnat oss råkar hamna hemma hos tre med oss jämnåriga prostituerade tjejjer som går hårt fram för att försöka få kunder. Vi tackar vänligt för erbjudandet men avböjer bestämt, de ringer en taxi som kör oss tillbaka till tryggheten i Palmeira och ombord. Tvära kast. Visst vet man att Kap Verde är fattigt och att turismen generar både pengar och prostitution men inte fan är det samma sak som att sitta öga mot öga med en söt tjejj på 22år och förklara att man inte vill köpa hennes tjänster. Man känner sig naiv, som kunnat växa upp med föreställningen att prostitution liksom inte finns på riktigt. Även om red light district i Amsterdam redan visat mig sin sanning så kom det inte som den totala käftsmäll som jag träffades av nu. När man inser att världen kan vara ett jävligt rått och otacksamt ställe just för att i nästa stund överumplas av tanken på hur förbannat bra man har det hemma i svedala. Knock out rätt ner i kojen…

Nu har vi som sagt varit här en vecka, jag är ensam ombord medan de andra är inne och dansar och dricker öl tillsammans med Tavi och Jardel som vi måste ta avsked av eftersom vi skall vidare till Sao Vicente och Mindelo imorgon. De har besökt oss ombord och Tavi har tillochmed slängt ihop en middag åt 7 pers i vår lilla byssa. Vi har besökt dom, druckit te i Jardels vardagsrum och ätit friterad muräna tillsammans med Tavis familj. Vi har spelat fotboll, glidit runt, rett ut otaliga språkproblem även om några förblir olösta vilket resulterar i att man aldrig riktig är säker på vad som är bestämt oss emellan. Vi har lärt känna så mycket människor under denna veckan här i Palmeira att man alltid så fort man sätter foten i land stöter på någon man ”känner”. Rastasnubben Vandi som älskar att busa och skoja med folk och har Mr. Bean som främsta inspiration. Hassan från Dakar som rest runt en del i världen och nu jobbade med att vakta en båt ankrad i viken. Polisen som försökte kränga av sin utombordare till oss eller dj:en som vi fick massa afrikansk Kuduro musik av. Vi har varit som besökare i en evigt pågående, lite väl varm julkalender med otroliga scenografier, mystiska karaktärer och ständigt pågående intriger. Men precis som julkalendern tog besöket slut och väl är väl det för annars undrar jag om vi inte hade fastnat i Palmeira för gott…

 

Tack för er uppmärksamhet!

// Love

 

Ps. läs gärna mitt senaste alster hos kulturungdom jag förhoppningsvis ska skriva lite åt under resan http://www.kulturungdom.se/nyhet/ovrigt/638-jag-ska-mala-hela-vaerlden-mamma Ds.

2 reaktion på “Afrika!

  1. sara

    Hej alla! Vi ligger i marinan på trygga La Gomera och läser om era upplevelser i ett helt annat land, det är så mycket ni får vara med om och det är roligt att få ta del av era tankar. Men det var ännu roligare att ha er på nära håll, vi saknar vår bästa kompisbåt!!! Vi kommer i kapp… Ha det gott, hälsningar från Mahimahi

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>