månadsarkiv: januari 2014

Det harmoniska livet

Dominica är annorlunda från de andra öarna. Turismen är inte alls lika utvecklad där, vilket gjorde att vi fick ett genuinare intryck av det karibiska livet på ön. Utan stora städer och hotell så kommer naturen närmare, vilket gör det påtagligt hur oerhört vackert det är. Livet känns enklare och mer avskalat, men också fattigare. Här använder de sina saker tills det bara inte går längre, och även då är det säkert någon annan som har användning för det. Precis samma mentalitet som finns ombord på Eira!

Vi stannade bara tre dagar på ön, men hann ändå uppleva den häftigaste naturupplevelsen på hela resan! Vi tackade nej till guider och tours och begav oss ut på egen hand för att vandra till ett vattenhål som befann sig mitt uppe bland bergen, vid byn Benso. Efter en bussresa och en vandring som först gick uppför, uppför och sedan nedför, nedför, kom vi fram till en fors. Där kunde vi hoppa från höga stenar ner i vattnet och schamponera oss i färskvatten. Vi läste och käkade kokosnötter och solade och myste. En toppendag helt enkelt! Dominica bjöd även på snorkling vid ”Champagne reef”. Där fanns det fina fiskar och från botten pyste det ut massa småbubblor. Det är gaser från underliggande vulkaner som sipprar ut genom botten och ser ut som champagnebubblor, därav namnet på revet.

Seglingen från Dominica till Guadeloupe gick förvånansvärt fort. Ingen hade riktigt vågat tro på en tidig ankomst, men innan solen hade gått ner hade vi inte bara hunnit ankra utan även hunnit i land för att köpa ingredienser till pina colada som åtnjöts till solnedgången. Sista dagen innan hemfärd tog vi det lugnt på båten, läste, lyssnade på musik och badade. På kvällen bjöd Oskar och Love på maffiga pizzor som serverades tillsammans med ännu mera pina colada, Raffa och norsk karaoke.

Att dan efter säga farväl till killarna kändes vemodigt. Så konstigt att gå från att ha levt så nära varandra, till att plötsligt inte ses alls. Vår vistelse ombord på Eira har varit så förutsättningslöst och naturlig, där vi mest hängt på killarna i deras rytm och vardag. Det kanske var därför det kändes så konstigt att lämna? Att vår resa redan var slut när de har så långt kvar. Å andra sidan vet vi nu hur bra dem har det tillsammans, och vi kunde inte vara mer stolta över dem. Vi kan även trösta oss med att det inte kommer ta lång tid innan de är hemma igen, och då kommer vi stå redo på kajen för en hejdundrande välkomstfest!

Massa kärlek, Alva Amanda

Kontraster skapar uppskattning

Långfärdsegla är att resa med en frihet som många länge drömmer om men som få hinner med. Ombord på Eira råder frihet i förhållande till vardagsrutinen hemma men primitivt om jag istället väljer att jämföra med standarden i Lund. Även ett studentrum med gemensamt kök kan stå högt i kurs somliga dagar. Och jämföra, det gör vi alla fast på olika sätt och olika håll. Troligtvis för att vi söker ett kvitto på vi mår bra. Är inte egentligen resande bara jämförelser, kontraster mellan två platser. Hemma och borta? 

Vi är många på en liten yta, vi är vänner på en yta, vi är osams på en liten yta och vi blir vänner igen, som alltid. Men ibland kan det vara skönt med luft, sträcka på benen och en ta en paus från den stora familjen på 6 + (1-2) och Eira själv. Faktum är att det främst är Eira som för stunden tär en aning. Hon blev aldrig färdig innan avfärd och kräver därför sina timmar i uppmärksamhet. Hon fick inte det bästa kvalitetssminket och behöver därmed också konstant putsas och fixas. Å andra sidan kom vi iväg! Det hade vi inte gjort om vi hade tänkt gå till botten med den oändliga att-göra-listan som följer ALLA båtar. Inte heller om vi hade lagt mer pengar på utrustning. Med facit i hand är jag nöjd. Mycket nöjd. Jag kommer visserligen inte långfärdsegla ett budgetprojekt på sex man med en båt vars storlek egentligen är avsedd för fyra men jag fortfarande glad att jag gjorde det nu. Att jag tog chansen. Projektet är tvåårigt och ganska snabbt in på det första året kom jag fram till att jag ska jobba ihop tillräckligt med pengar för att kunna välja att göra en avstickare från allt och alla när jag tröttnar, om jag tröttnarSjösjuk sjöman på skeppet Eira.... Då skämtsamt, men jag följde min egen hypotes och här är jag med en flygbiljett i handen och ett nytt äventyr för dörren. Filip följer med. Kameran följer med och journalistiken visar vägen. Planen är två veckor i Haiti, med ryggsäck för att sedan möta upp Eira och gänget på Puerto Rico.

Skål och välkommen till Karibien!

Till alla er som suktat efter uppdatering från andra sidan stora blå kommer nu ett inlägg skrivet av nuvarandra gästerna ombord på Eira: Oskars syster Emma, samt Alva Amanda, killarnas gemensamma kompis (eller som hon själv föredrar: deras andliga vägledare).

 

När vi anlände till Eira den 31 december kastastes vi rätt in i nyårsfirandet. Efter tre dygns resa från Göteborg via Paris-Guadeloupe-Dominica-Barbados och slutligen St Vincent var vi glada att det var bagaget som blev kvar på Barbados ett dygn och inte vi. På flygplatsen möttes vi av världens bästa välkomskommitte; två gyllenbruna pojkar som tar emot med efterlängtade, om än något svettiga, kramar. Oskar och Filip tog oss till båten där vi möttes av Eiras övriga besättning, Jockes flickvän, Kindens föräldrar samt MahiMahis besättning. Dessa blev järngänget som firade in det nya året i Eiras sittbrunn. Strax efter tolvslaget fick alla skriva på ett kontrakt som Love skrivit ihop under kvällens gång: ”Nu ska vi leva loppan, tjolahopp tjolahej”.

 

När det är nyårsfirande och fest så får vi uppfattningen om att livet ombord Eira och i Karibien är lätt och lekfullt, men liksom i våra liv hemma blir livet ombord Eira snart vardag igen. För oss är det här en resa och en semester, men för killarna är detta deras hem och livet ombord har en vardag. Under det ett och ett halvt året som de har ägt den här båten tillsammans har det lagt ner många timmars arbete, och det är inte över bara för att de nu nått Karibien. Att segla Eira till Karibien och hem igen är ett heltidsjobb som kräver både uppfinnelserikedom, tålamod och engagemang. Nu pratar vi inte bara om underhållet av Eira utan också om underhållet av relationen till varandra och den kärlek och omsorg som de ger varandra.

 

Det är inte lätt att bo tillsammans på så liten yta under så lång tid, och det är klart att det inte alltid är smärtfritt. Framförallt är det kanske extra svårt nu när Karibien är nått och nästa fas av resan måste planeras och göras genomförbar. För alla er där hemma vill vi dock att ni ska veta att efter att ha levt så tätt tillsammans i fem månader ombord på Eira så finns det fortfarande gott om glädje, skratt och värme. Framförallt värme, eftersom killarna alltid glömmer sätta på ac:n…

 

Efter ett par dagars meckande på St Lucia, innefattande bland annat ny akterlanterna, kickfäste, undervant samt segelgenomgång, bestämde vi oss för att bjuda in killarna till AlvaEmma-dagen. Denna innebar kort och gott: bus. Vi knödde ner oss alla sju (Jocke och Anna kommer två veckor framöver vara besättning ombord på Mahi Mahi) i dingen och satte full fart med två-hästaren mot Mahi Mahi för att säga lycka till på deras fortsatta färd runt jorden. Dagens bus bestod sedan av bussutflykt till byn Soufriere där vi promenerade upp till och badade i ett vattenfall. Man hade kunnat tro att detta vore fantastiskt (vilket det faktiskt var), men istället hördes både ”för kallt”, ”för hårt” och divere jämförelser med andra vattenfall från de andra. Helt klart svårflörtade gällande naturupplevelser! När vi var färdigbadade hittade vi en perfekt plats vid en fors där vi kunde inta vår medhavda matsäck. Det kändes välbehövligt för alla att komma iväg från båten ett tag, samt se en annan del av St Lucia.

 

Imorgon drar Eira vidare till Dominica. Vi ser fram emot solig segling samt att upptäcka ön som vi har hört mycket gott om. Kanske till och med få användning av våra snorklings-grejer som vi släpat med oss över Atlanten. Dessutom ser vi fram emot att njuta av våra sista dagar tillsammans med världens bästa långseglare, som vi är så glada och stolta över att känna. Tack för att vi får vara med och dela detta med er!

 

För att avsluta detta blogginlägg vill vi citera boken Loranga med en mening som ständigt upprepas här ombord. ”Himmel och pannkaka vad skönt att jag slipper att arbeta”

 

Med kärlek,

Alva Amanda och Emma