månadsarkiv: februari 2014

Skadliga långtidseffekter av Eira

Nu har tiden gått efter vårat senast livstecken men under denna tid har vi hunnit med att återförenas i santo domingo,  domenikanska republiken samt att dagen efter skiljas igen. Denna gången var det love och Antons tur att ge sig iväg på lite egna äventyr. I santo domingo blev vi fast i byrokratiska och logistiska bestyr i 6 dagar, vilket inte gjorde mig och kinden något då vi fick lite extra tid att ta hand om våra inte helt problemfria Haiti-magar. Hos mig hade det flyttat in en trevlig amöba som gav mig en någorlunda hanterbar diarré. Till slut kom vi iväg med siktet inställt på jamaica.   Det tog inte lång tid innan jocke började bli lite krasslig och vi bestämde oss tidigt för att enbart segla ett dygn för att sedan ankra utanför ön isla beata för att få oss en hel natts sömn. Eftersom att detta stopp inte var uppskrivet på pappret som vi fått i santo domingo blev vi av med vår, under gårdagen uppfiskade red snapper. Det blev enklast så.   Nästa dygn satsade vi på att göra ett iligalt stopp på ön ilah vaches, Haiti vilket blev en mycket trivsam och smidig manöver tack vare den istället, totala avsaknaden av byrokrati. Två nätter senare seglade vi vidare med en betydligt starkare besättning mot slutstation jamaica. Nu slutade all segling visserligen 10 h senare med att vinden bums tog slut, Eira sladdade runt med fören mot vågorna för att sedan lägga av en brakande baklängessurf i de stora dyningarna som slutade med att oskar tittar upp ur akterpiksluckan och undrar hur det precis kunde forsa in flera liter vatten genom rutorna på akterspegeln. Som tur var han allt vatten sugas  upp av hans kläder innan vattnet han nå min garderob. Efter 26 h motorkörning, gammal dyning, en trasig fläktrem samt tömd gasolflaska utan ork att byta var vi äntligen framme i Port Antonio på nord-ost sidan på jamaica.

Planen var att lämna Eira i Port Antonio med dubbla ankare för att ta bussen ner till Kingston för några dagar

Nu till Långtidseffekterna av vår isolerade värld på Eira. När en grupp umgås mycket skapas ofta en egen jargong med interna skämt. För oss har detta kort sagt lett till svårigheter att umgås med andra svensktalande. På Eira råder nämligen en ganska grov jargong som blandas med dålig humor där vi ofta utrycker våra åsikter genom att säga något helt annat, ofta motsatsen till vad vi egentligen tycker. Till detta adderar vi egenskapen att alla pratar hela tiden.  Detta är inget problem när det bara är vi eftersom att alla vet att jag igentligen tycker det motsatta av det som jag precis sagt, de tycker skämtet var lika roligt som jag tycker. Men för någon utomstående kan detta vara både osmakligt och förvirrande   Att vi har börjat glömma av hur det är att umgås med utomstående på ett respektapelt sätt har vi som tur är upptäckt för egen maskin vilken har gjort att vi försöker hjälpa varandra att korrigera och förklara kommentarer eller påståenden som utifrån är att betrakta som osmakliga.

På bussen från Port Antonio träffade vi Elin och Emmy från malmö. Svenskar möter svenskar, självklart börjar man snacka.   Kingston är en stad som stundtals har dåligt ryckte av att vara farligt. I Port Antonio varnade båtgrannen om gängkrig som de senaste veckorna urartat till att skjuta varandras barn. Efter att ha diskuterat detta med våra nyfunna vänner kläcker oskar ur sig ”ja, det är ju en jävla tur att man inte är jamaicanskt barn i kingston”. För mig är det självklart att Oskar menar att det som pågår är förjävla skitkass men det var nog inte alla som gjorde samma tolkning som jag, inte att dömma av minerna i alla fall.

received_m_mid_1393459679088_1e28d923cd4db6f718_0

Imorgon kommer love tillbaka. Tjohoooooo!!!!!

Om vi utrycker oss obegripligt när vi kommer hem så har ni ju förklaringen och det är lika bra att be om ursäkt för att Loe som skall haka på från Kuba för att segla med hem förmodligen kommer att bete sig likadant. Så Loe, välkommen och förlåt.

 

Filip

Ps. Några dagar i Kingston blev många dagar i Kingston(fortfarande kvar i Kingston). För oss blir det aldrig som vi tänkt oss men det blir kul och det är ju nästan alltid det som är det viktiga

Nu är det dags att åka hem!

Ja, nu är det dags att åka hem och med hem menar jag ju Eira så klart. Efter 18 dagar på Haiti börjar både Kinden och jag känna någon form av hemlängtan. I vart fall känner vi oss klara med Haiti för den här gången. Att återvända hit igen är nämligen något jag skulle vilja göra. Landet är fortfarande under uppbyggnad efter jordbävningen 2010 och stor fattigdom präglar landet. I huvudstaden port au prince finns ett ständigt, organiserat kaos som präglar allt från motorcykeltaxin som kör fel håll i det som annars skulle varit en nästan fungerande rondell till det lokala ölet som är upptappat i sin flaska som innehåller just så mycket som det får plats, nämligen 34, 1 cl.

Det har varit 18 mycket blandade dagar i det skitigaste land jag hittils sätt i mitt, visserligen inte alltför långa liv, män ändå. Soptunnor existerar inte och ditt skräp slänger du på marken där du råkar befinna dig just då. Fördelen med detta är att de stora grisarna som hade haft svårt att överleva på linnegatans grissäkra papperskorgar kan böka runt i enorma skräphögar och frodas till enorma fläskberg, för att sedan slaktas och avnjutas till ris med bönor och varför inte lite friterad matbanan.

Efrersom att vår resbudget inte trivdes med vårt första hotel där vi bodde de första dagara har vi resterande dagar i port au price bott på ett barnhem med 13 ungar vars ålder varierar från 5 till 18. Det har varit väldigt roligt att lära känna dessa barn men nog skall det bli gött att umgås lite med Anton, Love, Jocke och Oskar. De brukar inte vara lika klängiga men vill framförallt inte sitta lika mycket i mitt knä.

Imorgon tar vi bussen till Santo Domingo på Domenikanska republiken förr att vänta in Eira och samtidigt njuta av en stad där jag kan använa shorts istället för långbyxor, vara ute efter kl 20 00 och varför inte använda flipp-flopp istället för kängor. Helt enkelt en lite säkrare stad

Filip

Vår vanliga tur…

Vi ombord på Eira är nog alla lite ökända för att vara tankspridda och lite småslarviga lite då och då. Att dingarna glidit bort från moderskeppet inte en gång, inte heller två gånger men snarare 5-6 gånger pga slarvig eller obefintlig förtöjning är något vi inte är jättestolta över, däremot är vi väldigt stolta över våra sparpoäng på karmakontot som gjort det möjligt att alltid få tillbaka dingen på ett eller annat sätt. Som gången i Las Palmas när en trevlig holländare kommer roendes med vår dinge på släp, eller i Bequia när vi tror att både dinge och motor blivit stula av en båt som åker omkring och beter sig allmänt skumt. Vi upptäcker båten och mycket riktigt också ser att de har vår dinge på släp blir scenariot verklighet. Men när båten börjar köra mot oss och vi hör Kindens föräldrar, Anna-Carin och Lasse, ropa från ”piratbåten” bryter skrattet ut. Det visar sig att de med hjälp av kustbevakningen begett sig ut att leta efter vår dinge och hittat den hos en båt några hundra meter bakom oss. De hade i mörkret (!) sett en dinge driva förbi, och tagit vara på den. Vi hade redan börjat smida planer på att bygga en dinge men även om de planerna grusades så var vi glada över att ha kvar vår dinge och kära 2 hästare.

För några dagar sedan när jag och Anton tar ett snabbdopp innan hans födelsedagsmiddag hör jag Anton fråga,”är detta våran fender?” då har alltså fendern som häng på mantåget en halv dag, släppt exakt när vi är och badar så att Anton bara kan sträcka ut armen och slänga upp den på däck igen. Vi skrattade åt saken och konstaterade ännu en gång att vi kan lita på vår ”tur”, snart kommer vi utveckla en intuition för detta 6 ”sinne”…

Och mycket riktigt när vi är och storhandlar på den nederländska sidan så glömmer jag (Love) min dagbok (där inköpslistan står) i kundvagnen och åker glad och trött tillbaka till Marigot bay där vi ligger förtöjda. Dagen därpå stuvade vi mat mest hela dagen men framåt eftermiddagen kommer jag på vad som har hänt. I vanliga fall brukar jag inte bry mig för mycket när jag blir av med materiella ting, men när jag blev av med min egen historia tog det lite hårdare och jag tappade hoppet en stund. Efter en stunds självömkan och dåliga vibes så får jag känslan av att den kommer komma tillbaka och låter således dagboken vara ute på äventyr själv utan att vara orolig. Dagen efter (idag) åker vi tillbaka och jag frågar flera anställda om dom har sett dagboken och förklarar att den är ganska kul att ha. Men ingen lycka där… Jag vet ju ändå att den ska komma tillbaka så jag och Anton handlar på i godan ro. Vi blir klara, jag tar ett varv på parkeringen och kollar alla kundvagnar jag kan se, ingen dagbok… VI sätter oss och äter en sallad bland de anställda som har lunchrast ute vid parkeringen och jag inser att det kanske var naivt att tro att jag skulle hitta den igen. En liten bok, ensam i den stora världen. MEN! jag sätter nästan ett salladsblad i halsen när jag ser den ligga där i en kundvagn som de anställda verkar använda till något och som står precis bredvid oss. Precis när jag accepterat att den va borta så dök den upp, såklart…

Jag tror att det här projektet har fått flera knuffar i rätt riktning av” vår vanliga tur”, även om man inte ska förbise allt jobb och all ansträngning som vi investerat i Eira. Man får inte heller glömma de otaliga saker som gått sönder och försvunnit utan att dyka upp igen. Men med all hjälp vi fått från alla goa människor och all hjälp vi också gett så känner jag verkligen trygg i att vi kommer ha en fortsatt fin resa med goda vindar och glada skratt!

Fred och kärlek!