månadsarkiv: april 2014

Hej då Karibien!

Okej, nu är det dags att dra! Jag och Steve kom precis tillbaka till båten efter att ha klarerat ut och köpt te. Killarna ombord har sjöstuvat det sista och i skrivande stund surras dingen på fördäck. Vattentanken är full, i salongen står 50 st vattendunkar surrade, alla stuvutrymmen är fulla med konservburkar, ris, nudlar i mängder och massa grönsaker och frukt.

Framför oss har vi nu ca 8-10 dagars kvalitetstid med havet. Prognosen säger ganska lätta vindar så vem vet, det kanske blir 14 dagar? Hemma i Lund sitter Jocke som nu har sadlat om till ”weather router”. Via satellittelefonen skickar vi position, kurs och fart, och förhoppningsvis så får vi ett svar med vad vi har för väder att vänta.

Bermudatriangeln, här kommer vi!!!

Frid

Long time no Sea…

Nu börjar det allt klia i kompassen efter att få komma ut på det stora blå och sträcka lite på skoten igen. Var sak har sin tid men det börjar kännas som att Nassau övertrasserar det kontot inom kort. Efter mer än två veckor här med nästan bara jobb ombord, frukostar utan bord och trappor utan fotsteg blir man sugen på att ”tugga lite distans” vi har ju trots allt ca 4500 sjömil kvar innan vi kan njuta av svenska jordgubbar igen… Men även om jordgubbarna frestar så måste jag säga att själva hemseglingen ska bli ett sant nöje i sig, att våg för våg ta farväl av karibien och envist tugga på mot nordligare breddgrader. Här i Nassau har vi verkligen insett att tuggandet verkligen sliter på båten och alla prylar, tre vant har bytts, pumpar har lagats och gått sönder i ett, segel har sytts, datorer har räddats på gränsen till limbo och pannlampor har fått förlängt liv med hjälp av silikon. Man drömmer ibland om att vara semesterseglare på västkusten, segla en sådär 500 distans per sommar och sen ha en hel vinter att fixa och pilla med det som behövs. Istället för att segla iväg över ett helt världshav så väntar man bara på sommaren hemma, det gick faktiskt så långt att jag härromdagen efter några öl började kolla IF båtar på blocket, drömmar…

Nu är det ju ändå så att vi lever en dröm som för många andra kommer förbli just en dröm så jag ska försöka skärpa mig och lägga folkbåtarna på hyllan ett tag till. Passa på och njuta av allt som händer och kanske det som inte händer oxå?

Hade bra och ta hand om varje ögonblick!
// Love

Nöjd med en enkelbiljett till Karibien

 

Sju månader och åtta dagar blev totala tiden av Eiraprojektets äventyrsdel för min del. Jag har nu på eget bevåg, fullt frivilligt lämnat båt och vänner i Karibien. Ett beslut som jag redan tog i oktober. Jag må vara sjösjuk och det är en del i historien. Min ersättare Loe är dessutom betydligt mer lämpad och troligtvis mer taggad på den tunga hemseglingen. Men jag har också ett behov av förnyelse. Av personlig produktivitet, effektivitet. En känsla av att jag får gjort saker.

Efter en trevlig välkommen-hem-middag på hönö med släkt och familj har jag förstått att det är en skada från uppväxten i ett hus med skiftande byggprojekt från krypåldern till nu. Min mors närvaro med återkommande ide’er om hur vårt hus ska se ut och förändras. Jag har tagit det med mig och Eiraprojektet likt Haiti är en del av detta arv.

Jag är åter i Lund för att fortsätta mina studier och ta del av ett liv med utmaningar som kräver prestationer. Här finns inga palmer och stränder och det känns som om det är är fem grader kallt men jag känner mig inte rastlös. Jag presterar. Dock är jag fortfarande en del i Eiraprojeketet och håller min administriva position på distans. Numera dessutom med konstant internet och obegränsad telefon!

Ha de gött gubbar!

Tjolahopp tjolahej

26:e mars
Nu är det Loe här vid tangentbordet!

”Loe, vem är det?” kan man fråga sig. Ja, det gör till och med jag själv lite då och då när jag har mina existentiella funderingsstunder. För tillfället är jag enklast beskriven som det senaste tillskottet till Eiras besättning. Daniel har åkt hem för att studera och hålla sig på ett land ett tag. Tack till dig Daniel för min chans att segla med!

Jag har varit ombord på Eira i 5 dagar och hängt med grabbarna i 6. Mitt flyg ankom till den kubanska staden Holguin där Love, Anton Filip och Oskar glatt stod på andra sidan ankomsthallens fönster och vinkade till mig. Efter en stunds förhörande av den kubanska säkerheten kunde jag till slut också stå på deras sida om fönstret och vara glad.

I Holguin stannade vi en natt och förtrollades en hel del av en Rihanna-dvd som Love bytt bort sin longboard mot i Havanna. Det och allt annat härligt och spännande som verkar ha hänt i Havannaär historier för sig som han och de andra får skriva om någon annan gång. Dagen efter Rihanna-natten återvände vi mot Eira som ligger i Santiago de Cuba. Återvändo för de andra, första mötet med båten för mig. Respekt och förundran slog mig när jag klev ombord – att denna båt och dessa killar har varit på resande fot i 7 månader, från Sverige till Kuba. I det perspektivet verkar mina 3 månader inte så mycket. Jag är snart hemma familj och vänner!

Vistelsen i Santiago har flutit fram i en stilla och rofylld takt. Vi har inte gjort så mycket. Vi har tänkt göra saker. Bland annat ha en eld-på-stranden-kväll mitt emot marinan, men dit fick man intepaddla bort med båtens dinge för vakterna i hamnen, och hyra mopeder, men det blev inte inget med det av ekonomiska och praktiska skäl. En lugn start för min del. Också en bekväm start. Värmen här jämfört med den kanadensiska kylan jag kom från är nämligen så mäktigt utmattande att man helst tar det lite piano.

Min övriga vistelse, det vill säga ombordvistelsen, fungerar som en nyoljad cykelkedja – smort. Det känns som att vi har mer erfarenhet tillsammans än vad vi faktiskt har. Ibland kommer jag plötsligt på att jag inte känner de andra så mycket som jag tror, men då skjuter jag bort tanken lika fort som den kom och är istället glad över att det känns som vi känner varandra sedan länge. För det är väl hur det känns som räknas?

Det är nämligen som följande: Jag gick i 1:an när Filip gick i 2:an och övriga i 3:an på samma gymnasie. Resultatet av det är att de alltid har varit de där coola, äldre killarna. De man har sett upp till och vill göra samma saker som. Efter gymnasiet har jag haft turen att träffa dem lite då och då i olika sammanhang, men inte riktigt lärt känna dem. Så vips! Plötsligt finner jag mig ombord på deras båt, vilken jag lite smått avundsjuk har hört och läst om. Jag är glad och tacksam!

Hittills är alltså allt väl, men snart beger vi oss vidare mot Bahamas för att försöka ta oss upp varv och rusta inför Atlanten-seglingen. En båt som börjar röra på sig, sjösjuka, vara vaken mitt i natten, nya saker att lära sig. Förhoppningsvis är jag fortsatt nöjd, men vem vet vad som kan hända?

Fortsättning följer!

 

Loe

20140401_233757