Tjolahopp tjolahej

26:e mars
Nu är det Loe här vid tangentbordet!

”Loe, vem är det?” kan man fråga sig. Ja, det gör till och med jag själv lite då och då när jag har mina existentiella funderingsstunder. För tillfället är jag enklast beskriven som det senaste tillskottet till Eiras besättning. Daniel har åkt hem för att studera och hålla sig på ett land ett tag. Tack till dig Daniel för min chans att segla med!

Jag har varit ombord på Eira i 5 dagar och hängt med grabbarna i 6. Mitt flyg ankom till den kubanska staden Holguin där Love, Anton Filip och Oskar glatt stod på andra sidan ankomsthallens fönster och vinkade till mig. Efter en stunds förhörande av den kubanska säkerheten kunde jag till slut också stå på deras sida om fönstret och vara glad.

I Holguin stannade vi en natt och förtrollades en hel del av en Rihanna-dvd som Love bytt bort sin longboard mot i Havanna. Det och allt annat härligt och spännande som verkar ha hänt i Havannaär historier för sig som han och de andra får skriva om någon annan gång. Dagen efter Rihanna-natten återvände vi mot Eira som ligger i Santiago de Cuba. Återvändo för de andra, första mötet med båten för mig. Respekt och förundran slog mig när jag klev ombord – att denna båt och dessa killar har varit på resande fot i 7 månader, från Sverige till Kuba. I det perspektivet verkar mina 3 månader inte så mycket. Jag är snart hemma familj och vänner!

Vistelsen i Santiago har flutit fram i en stilla och rofylld takt. Vi har inte gjort så mycket. Vi har tänkt göra saker. Bland annat ha en eld-på-stranden-kväll mitt emot marinan, men dit fick man intepaddla bort med båtens dinge för vakterna i hamnen, och hyra mopeder, men det blev inte inget med det av ekonomiska och praktiska skäl. En lugn start för min del. Också en bekväm start. Värmen här jämfört med den kanadensiska kylan jag kom från är nämligen så mäktigt utmattande att man helst tar det lite piano.

Min övriga vistelse, det vill säga ombordvistelsen, fungerar som en nyoljad cykelkedja – smort. Det känns som att vi har mer erfarenhet tillsammans än vad vi faktiskt har. Ibland kommer jag plötsligt på att jag inte känner de andra så mycket som jag tror, men då skjuter jag bort tanken lika fort som den kom och är istället glad över att det känns som vi känner varandra sedan länge. För det är väl hur det känns som räknas?

Det är nämligen som följande: Jag gick i 1:an när Filip gick i 2:an och övriga i 3:an på samma gymnasie. Resultatet av det är att de alltid har varit de där coola, äldre killarna. De man har sett upp till och vill göra samma saker som. Efter gymnasiet har jag haft turen att träffa dem lite då och då i olika sammanhang, men inte riktigt lärt känna dem. Så vips! Plötsligt finner jag mig ombord på deras båt, vilken jag lite smått avundsjuk har hört och läst om. Jag är glad och tacksam!

Hittills är alltså allt väl, men snart beger vi oss vidare mot Bahamas för att försöka ta oss upp varv och rusta inför Atlanten-seglingen. En båt som börjar röra på sig, sjösjuka, vara vaken mitt i natten, nya saker att lära sig. Förhoppningsvis är jag fortsatt nöjd, men vem vet vad som kan hända?

Fortsättning följer!

 

Loe

20140401_233757

3 reaktion på “Tjolahopp tjolahej

  1. Annika

    Härligt att få ett livstecken från er och så kul att du, Loe är med de sista månaderna. Det känns som du passar in i gänget! Men vart har Joachim tagit vägen? I gamla Svedala är det iaf vår nu å det tycker vi är underbart♡

    Svara
  2. Klara Höglund

    Vad kul att du är ombord Loe! Ska bli spännande att följa Er på vägen över Atlanten. Ha en grym resa, kram!

    Svara
  3. Victor Bodell

    Vad grymt att höra från Dig Loe, och från er alla! Ska bli magiskt att försöka hänga med i atlantvågorna. Fair winds!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>