Författararkiv: Freddan

10572238_10152275007727689_1228959275_n

S/Y Eira got a new adress!

Hej! Vi är de otroligt lyckliga som fått möjligheten och förtroendet att fortsätta resan med Eira som är SÅ ”Shabby chic”. Åh vi älskar det! Vår nya familjemedlem Eira är, i våra ögon, charmig som f-n, på svårdefinierbart sätt, samt himla snygg! Inredningen är funktionell och inget annat. Seglen är i ”befintligt skick” och trädäcket behöver en omgång med Oxalsysra. Allt detta har vi sett fram emot! Hittills har vi ”nätat” mantåget, börjat behandla däcket med Oxalsyra, bytt ugn, bytt toa till el, slängt ut sjökojerna i aktern (SORRY!) som var monterade med tusenmiljoner!!! skruvar. Till sist har vi gått lös med sticksågen i ”byssan”. Vi öppnar upp skottet mellan salongen och ”byssan”. inte helt men ganska mycket ändå. Varför gör vi allt detta? Åh ursäkta! ”Vi” är jag, Fredrik, samt Emma. Tillsammans har vi Ella 2 år som ni ser på bilden. Sedan har jag Tyra 10 år, Annie 14 år och Clara 18 år. Emma har Hannah 16 år och Simon 18 år. Jo som sagt, varför gör vi allt detta. Vi vill skapa ett ”hem” av Eira som just nu är den bästa av ”sommarstugor” man kan tänka sig. Vi sålde lägenheten och köpte Eira. Nu bor vi en mindre hyres-trea. Till våren har vi renoverat Eira till ett ”hem” och ska bo minst 7 månader om året i henne. Tonåringarna bor på land i lägenheten. Vi kommer att göra så långa seglatser med henne som vi kan hinna med på semestrar, föräldraledigheter mm. Seglatser till norra Frankrike, Tyskland, Danmark-runt, Skottland mfl. Segling ”is da shit” för oss! För att inte tala om livet till havs! Vi gillar att segla henne när ingen annan vågar sig ut – då trivs Eira bäst. Vi med! Hon har visat prov på att vara en ”cool katt” när fläkten är på ”näst högsta” och det känns himla bra! Som bilderna ovan visar skänker Eira oss en otrolig livsglädje. Dessutom så ska hon SEGLAS och alla som vill får följa med ”på färden”. Har ni vägarna förbi Turbinhamnen Västra Hamnen Malmö är ni välkomna ombord. I ”höstas” fick Eira en riktig snygging till närmsta granne – S/Y Mary af Rövarhamn! Har ni följt henne på blogg och FB? Hon kommer hem med sin familj Hammarberg – mamma Linda, pappa Ludde och barnen Otto och Lovis. De har varit ute till havs i fyra år! Eira med besättning arrangerar kalaset och jag gissar att Eira kommer att eskortera Mary in till deras gemensamma brygga. Det blev alltså 2 snygga stålketchar som ”kölar” med varandra vid samma brygga – långsides. Snyggt! I Västra Hamnen ligger ytterligare en stålketch och en enmastad stålseglare. Gott sällskap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Everything happens for a reason…

So how does an Aussie who has never set foot on a sailing boat end up spending 3 months sailing from the Carribbean to Sweden with 5 guys from Gothenburg? It’s rather strange how life can catch you by surprise and change so suddenly. I was actually in Thailand after just attending a mates wedding when I got the invite to join them on their adventure. It was really weird or perhaps perfect timing because I had only booked a one way ticket to Thailand. I was still deciding at the time whether to travel around S.E Asia or South America, or travel back home to Australia. Anyway I decided to jump at the opportunity and suprised them with a speedy reply that I’ll book a flight and meet them in Nassau in the Bahamas in the next few days. Our friendship had begun last September under strange circumstances, so for some unknown reason it seemed to me like it was suppose to be.
I met Anton and Love one drunken night while out in San Sebastian in Spain. I had just finished a couple of months work on a commercial fishing boat in Australia when I decided last minute to dust off my backpack and head to Europe in search of some more sunshine. They had just recently left Gothenburg with 4 other friends in hope of sailing to the Carribbean then returning home again. I was very curious and intrigued about their adventure and thought it sounded like such a cool thing to be able to do and experience in life. At some point during the night we had stumbled away to different bars and I never expected we would meet again. However 2 weeks later I was walking along a beach in Cascais in Portugal some 800kms away from San Sebastian when I heard someone call out ”Steve”. To my surprise I turned around to see it was Anton once again. I then met the rest of the crew of Eira, where I ended up spending the next few days hanging out with them on their yacht. When I ended up leaving Cascais I wished them a safe and exciting journey ahead and once again didn’t expect to cross paths again.
Once arriving in Nassau I was excited to be reunited with Eira and its crew and eager to finally head sailing for the first time in my life. It was important for us to do a little maintenance work and get the yacht prepared before we set sail, in order for us to cross the North Atlantic safely. We spent the next 2 weeks doing various tasks such as writing to do lists, sewing, painting, welding, drinking beer, sanding, vanishing, cleaning, downloading charts, buying supplies, breaking things then trying to fix them again, visiting plumbers, sailmakers, marinas, supermarkets, bars and hardware stores, writing more to do lists and drinking more beer. We had a workfree day for easter and prepared a nice big feast to celebrate. We also had a suprise visit from the Swedish consulate. He turned up mid-afternoon on his speedboat with gifts including a fishing rod, fishing spear, tackle, beer, vodka and even a hammock. He took us for a cruise around the islands where we had a really good time listening to Bahamian and Swedish tunes while consuming plenty of free alcohol. Later on it got us all thinking about how many opportunities had been lost in other countries visited who also have Swedish consulates. We strongly considered getting in touch with the Australian consulate while in Nassau if this was the kind of treatment one receives. A couple of days later, Love had just one wish for his 23rd birthday… Pizza! So we collectively decided to take no notice of our otherwise very discipined budget restraints and splash out on the finest ingredients to make what was quite possibally the tastiest pizzas I’ve ever eaten!!
With our stomachs happy and the jobs completed, the yacht was in tip top shape and we were all keen to leave the Bahamas. It was time to bring the anchor up and head the 800 miles north for Bermuda.
We made the decision before leaving Nassau to only use the engine when entering and leaving harbours. We had previously been hearing some some unusual noises with the engine, however with the lack of tools and knowledge available at the time, we decided it was best to just sail between destinations and use the engine as little as possible. Once exiting the harbour we shut the engine down, set the sails and were on our way to Bermuda. The first few hours were really exciting. We were making some reasonable speed on a good course and we were all feeling upbeat and positive. Then nightfall came and the wind disappeared. We could still see the lights of Nassau and even hear the music coming from the bars and clubs. Then daylight came and the wind still hadn’t shown up. But we were determined to not start the engine so we waited paitently. Then nightfall came again and the wind was still nowhere to be seen. We contemplated heading back in to join the partygoers for a drink, we weren’t getting anywhere fast! Finally the wind found us in the early hours of the morning. We were back on track and feeling more optimistic about the journey ahead.
Over the next few days we all settled into our routines. Eating, sleeping, 4 hour watch sessions, preparing meals, baking bread, fishing, reading, watching movies and tv series, eating and sleeping some more. We were also out to break some records. Love took on the challenge of seeing how long he could spend steering the boat without leaving, an impressive 28 hours straight. Oskar broke the record for how many passing boats he could call up on the radio and have pointless conversations with, Loe easily broke the record for the most amount of extremely sickly coughs produced in a week by a person (he’ll be seeing a doctor in Bermuda), Filip can lay claims to the biggest Mahi Mahi caught on board and Anton broke the record for the most amount of episodes of Solsidan watched in a day.
It took me a few days to adjust to life on Eira. I’ve spent the last 4 years working at sea but its totally different going from a 28 metre fishing boat to a 12.4 metre sailing yacht. The biggest difference I quickly discovered is the constant lean to one side of the boat. Whether its pouring coffee, slicing carrots, boiling water or cooking on the stove, everything requires a special technique and a certain angle of adjustment to combat the ‘lean.’ Getting used to sleeping hard up against the port wall of my bunk has taken a little longer to adapt to and i’ve conceded that there’s no way to prevent that, that’s all part of the adventure of this crazy thing called sailing.
We’ve spent the last week here in Bermuda where we took Eira out of the water in order to paint her. We’ve all had a busy week sanding, filling and painting and we’re looking forward to getting back to sailing within the next couple of days. We hope to reach the Azores sometime within the next 20 to 30 days all depending on the wind gods.
I’m personally really excited about the experiences and journey ahead and hopefully somewhere along the way I may even discover the reason I feel like ‘it was suppose to be!’
IMG_5450

IMG_5440

IMG_5438

IMG_5418

IMG_5406

IMG_5405

IMG_5391

IMG_5388

IMG_5375

IMG_5354

IMG_5350

IMG_5342

IMG_5340

IMG_5317

IMG_5278

IMG_5240

IMG_2869

IMG_2865

IMG_2861

IMG_2850

IMG_2844

IMG_2835

IMG_2788

IMG_2724

IMG_2715

IMG_2704

IMG_2699

IMG_2696

IMG_2684

IMG_2677

IMG_2659

IMG_2655

IMG_2639

IMG_2638

DSC_0150

DSC_0148

DSC_0146

DSC_0125

DSC_0072

DSC_0069

DSC_0057

DSC_0003

IMG_5718

IMG_5706

IMG_5700

IMG_5696

IMG_5659

IMG_5635

IMG_5527

IMG_5526

IMG_5476

IMG_5473

IMG_5469

Hej då Karibien!

Okej, nu är det dags att dra! Jag och Steve kom precis tillbaka till båten efter att ha klarerat ut och köpt te. Killarna ombord har sjöstuvat det sista och i skrivande stund surras dingen på fördäck. Vattentanken är full, i salongen står 50 st vattendunkar surrade, alla stuvutrymmen är fulla med konservburkar, ris, nudlar i mängder och massa grönsaker och frukt.

Framför oss har vi nu ca 8-10 dagars kvalitetstid med havet. Prognosen säger ganska lätta vindar så vem vet, det kanske blir 14 dagar? Hemma i Lund sitter Jocke som nu har sadlat om till ”weather router”. Via satellittelefonen skickar vi position, kurs och fart, och förhoppningsvis så får vi ett svar med vad vi har för väder att vänta.

Bermudatriangeln, här kommer vi!!!

Frid

Long time no Sea…

Nu börjar det allt klia i kompassen efter att få komma ut på det stora blå och sträcka lite på skoten igen. Var sak har sin tid men det börjar kännas som att Nassau övertrasserar det kontot inom kort. Efter mer än två veckor här med nästan bara jobb ombord, frukostar utan bord och trappor utan fotsteg blir man sugen på att ”tugga lite distans” vi har ju trots allt ca 4500 sjömil kvar innan vi kan njuta av svenska jordgubbar igen… Men även om jordgubbarna frestar så måste jag säga att själva hemseglingen ska bli ett sant nöje i sig, att våg för våg ta farväl av karibien och envist tugga på mot nordligare breddgrader. Här i Nassau har vi verkligen insett att tuggandet verkligen sliter på båten och alla prylar, tre vant har bytts, pumpar har lagats och gått sönder i ett, segel har sytts, datorer har räddats på gränsen till limbo och pannlampor har fått förlängt liv med hjälp av silikon. Man drömmer ibland om att vara semesterseglare på västkusten, segla en sådär 500 distans per sommar och sen ha en hel vinter att fixa och pilla med det som behövs. Istället för att segla iväg över ett helt världshav så väntar man bara på sommaren hemma, det gick faktiskt så långt att jag härromdagen efter några öl började kolla IF båtar på blocket, drömmar…

Nu är det ju ändå så att vi lever en dröm som för många andra kommer förbli just en dröm så jag ska försöka skärpa mig och lägga folkbåtarna på hyllan ett tag till. Passa på och njuta av allt som händer och kanske det som inte händer oxå?

Hade bra och ta hand om varje ögonblick!
// Love

Nöjd med en enkelbiljett till Karibien

 

Sju månader och åtta dagar blev totala tiden av Eiraprojektets äventyrsdel för min del. Jag har nu på eget bevåg, fullt frivilligt lämnat båt och vänner i Karibien. Ett beslut som jag redan tog i oktober. Jag må vara sjösjuk och det är en del i historien. Min ersättare Loe är dessutom betydligt mer lämpad och troligtvis mer taggad på den tunga hemseglingen. Men jag har också ett behov av förnyelse. Av personlig produktivitet, effektivitet. En känsla av att jag får gjort saker.

Efter en trevlig välkommen-hem-middag på hönö med släkt och familj har jag förstått att det är en skada från uppväxten i ett hus med skiftande byggprojekt från krypåldern till nu. Min mors närvaro med återkommande ide’er om hur vårt hus ska se ut och förändras. Jag har tagit det med mig och Eiraprojektet likt Haiti är en del av detta arv.

Jag är åter i Lund för att fortsätta mina studier och ta del av ett liv med utmaningar som kräver prestationer. Här finns inga palmer och stränder och det känns som om det är är fem grader kallt men jag känner mig inte rastlös. Jag presterar. Dock är jag fortfarande en del i Eiraprojeketet och håller min administriva position på distans. Numera dessutom med konstant internet och obegränsad telefon!

Ha de gött gubbar!

Tjolahopp tjolahej

26:e mars
Nu är det Loe här vid tangentbordet!

”Loe, vem är det?” kan man fråga sig. Ja, det gör till och med jag själv lite då och då när jag har mina existentiella funderingsstunder. För tillfället är jag enklast beskriven som det senaste tillskottet till Eiras besättning. Daniel har åkt hem för att studera och hålla sig på ett land ett tag. Tack till dig Daniel för min chans att segla med!

Jag har varit ombord på Eira i 5 dagar och hängt med grabbarna i 6. Mitt flyg ankom till den kubanska staden Holguin där Love, Anton Filip och Oskar glatt stod på andra sidan ankomsthallens fönster och vinkade till mig. Efter en stunds förhörande av den kubanska säkerheten kunde jag till slut också stå på deras sida om fönstret och vara glad.

I Holguin stannade vi en natt och förtrollades en hel del av en Rihanna-dvd som Love bytt bort sin longboard mot i Havanna. Det och allt annat härligt och spännande som verkar ha hänt i Havannaär historier för sig som han och de andra får skriva om någon annan gång. Dagen efter Rihanna-natten återvände vi mot Eira som ligger i Santiago de Cuba. Återvändo för de andra, första mötet med båten för mig. Respekt och förundran slog mig när jag klev ombord – att denna båt och dessa killar har varit på resande fot i 7 månader, från Sverige till Kuba. I det perspektivet verkar mina 3 månader inte så mycket. Jag är snart hemma familj och vänner!

Vistelsen i Santiago har flutit fram i en stilla och rofylld takt. Vi har inte gjort så mycket. Vi har tänkt göra saker. Bland annat ha en eld-på-stranden-kväll mitt emot marinan, men dit fick man intepaddla bort med båtens dinge för vakterna i hamnen, och hyra mopeder, men det blev inte inget med det av ekonomiska och praktiska skäl. En lugn start för min del. Också en bekväm start. Värmen här jämfört med den kanadensiska kylan jag kom från är nämligen så mäktigt utmattande att man helst tar det lite piano.

Min övriga vistelse, det vill säga ombordvistelsen, fungerar som en nyoljad cykelkedja – smort. Det känns som att vi har mer erfarenhet tillsammans än vad vi faktiskt har. Ibland kommer jag plötsligt på att jag inte känner de andra så mycket som jag tror, men då skjuter jag bort tanken lika fort som den kom och är istället glad över att det känns som vi känner varandra sedan länge. För det är väl hur det känns som räknas?

Det är nämligen som följande: Jag gick i 1:an när Filip gick i 2:an och övriga i 3:an på samma gymnasie. Resultatet av det är att de alltid har varit de där coola, äldre killarna. De man har sett upp till och vill göra samma saker som. Efter gymnasiet har jag haft turen att träffa dem lite då och då i olika sammanhang, men inte riktigt lärt känna dem. Så vips! Plötsligt finner jag mig ombord på deras båt, vilken jag lite smått avundsjuk har hört och läst om. Jag är glad och tacksam!

Hittills är alltså allt väl, men snart beger vi oss vidare mot Bahamas för att försöka ta oss upp varv och rusta inför Atlanten-seglingen. En båt som börjar röra på sig, sjösjuka, vara vaken mitt i natten, nya saker att lära sig. Förhoppningsvis är jag fortsatt nöjd, men vem vet vad som kan hända?

Fortsättning följer!

 

Loe

20140401_233757

Skadliga långtidseffekter av Eira

Nu har tiden gått efter vårat senast livstecken men under denna tid har vi hunnit med att återförenas i santo domingo,  domenikanska republiken samt att dagen efter skiljas igen. Denna gången var det love och Antons tur att ge sig iväg på lite egna äventyr. I santo domingo blev vi fast i byrokratiska och logistiska bestyr i 6 dagar, vilket inte gjorde mig och kinden något då vi fick lite extra tid att ta hand om våra inte helt problemfria Haiti-magar. Hos mig hade det flyttat in en trevlig amöba som gav mig en någorlunda hanterbar diarré. Till slut kom vi iväg med siktet inställt på jamaica.   Det tog inte lång tid innan jocke började bli lite krasslig och vi bestämde oss tidigt för att enbart segla ett dygn för att sedan ankra utanför ön isla beata för att få oss en hel natts sömn. Eftersom att detta stopp inte var uppskrivet på pappret som vi fått i santo domingo blev vi av med vår, under gårdagen uppfiskade red snapper. Det blev enklast så.   Nästa dygn satsade vi på att göra ett iligalt stopp på ön ilah vaches, Haiti vilket blev en mycket trivsam och smidig manöver tack vare den istället, totala avsaknaden av byrokrati. Två nätter senare seglade vi vidare med en betydligt starkare besättning mot slutstation jamaica. Nu slutade all segling visserligen 10 h senare med att vinden bums tog slut, Eira sladdade runt med fören mot vågorna för att sedan lägga av en brakande baklängessurf i de stora dyningarna som slutade med att oskar tittar upp ur akterpiksluckan och undrar hur det precis kunde forsa in flera liter vatten genom rutorna på akterspegeln. Som tur var han allt vatten sugas  upp av hans kläder innan vattnet han nå min garderob. Efter 26 h motorkörning, gammal dyning, en trasig fläktrem samt tömd gasolflaska utan ork att byta var vi äntligen framme i Port Antonio på nord-ost sidan på jamaica.

Planen var att lämna Eira i Port Antonio med dubbla ankare för att ta bussen ner till Kingston för några dagar

Nu till Långtidseffekterna av vår isolerade värld på Eira. När en grupp umgås mycket skapas ofta en egen jargong med interna skämt. För oss har detta kort sagt lett till svårigheter att umgås med andra svensktalande. På Eira råder nämligen en ganska grov jargong som blandas med dålig humor där vi ofta utrycker våra åsikter genom att säga något helt annat, ofta motsatsen till vad vi egentligen tycker. Till detta adderar vi egenskapen att alla pratar hela tiden.  Detta är inget problem när det bara är vi eftersom att alla vet att jag igentligen tycker det motsatta av det som jag precis sagt, de tycker skämtet var lika roligt som jag tycker. Men för någon utomstående kan detta vara både osmakligt och förvirrande   Att vi har börjat glömma av hur det är att umgås med utomstående på ett respektapelt sätt har vi som tur är upptäckt för egen maskin vilken har gjort att vi försöker hjälpa varandra att korrigera och förklara kommentarer eller påståenden som utifrån är att betrakta som osmakliga.

På bussen från Port Antonio träffade vi Elin och Emmy från malmö. Svenskar möter svenskar, självklart börjar man snacka.   Kingston är en stad som stundtals har dåligt ryckte av att vara farligt. I Port Antonio varnade båtgrannen om gängkrig som de senaste veckorna urartat till att skjuta varandras barn. Efter att ha diskuterat detta med våra nyfunna vänner kläcker oskar ur sig ”ja, det är ju en jävla tur att man inte är jamaicanskt barn i kingston”. För mig är det självklart att Oskar menar att det som pågår är förjävla skitkass men det var nog inte alla som gjorde samma tolkning som jag, inte att dömma av minerna i alla fall.

received_m_mid_1393459679088_1e28d923cd4db6f718_0

Imorgon kommer love tillbaka. Tjohoooooo!!!!!

Om vi utrycker oss obegripligt när vi kommer hem så har ni ju förklaringen och det är lika bra att be om ursäkt för att Loe som skall haka på från Kuba för att segla med hem förmodligen kommer att bete sig likadant. Så Loe, välkommen och förlåt.

 

Filip

Ps. Några dagar i Kingston blev många dagar i Kingston(fortfarande kvar i Kingston). För oss blir det aldrig som vi tänkt oss men det blir kul och det är ju nästan alltid det som är det viktiga

Nu är det dags att åka hem!

Ja, nu är det dags att åka hem och med hem menar jag ju Eira så klart. Efter 18 dagar på Haiti börjar både Kinden och jag känna någon form av hemlängtan. I vart fall känner vi oss klara med Haiti för den här gången. Att återvända hit igen är nämligen något jag skulle vilja göra. Landet är fortfarande under uppbyggnad efter jordbävningen 2010 och stor fattigdom präglar landet. I huvudstaden port au prince finns ett ständigt, organiserat kaos som präglar allt från motorcykeltaxin som kör fel håll i det som annars skulle varit en nästan fungerande rondell till det lokala ölet som är upptappat i sin flaska som innehåller just så mycket som det får plats, nämligen 34, 1 cl.

Det har varit 18 mycket blandade dagar i det skitigaste land jag hittils sätt i mitt, visserligen inte alltför långa liv, män ändå. Soptunnor existerar inte och ditt skräp slänger du på marken där du råkar befinna dig just då. Fördelen med detta är att de stora grisarna som hade haft svårt att överleva på linnegatans grissäkra papperskorgar kan böka runt i enorma skräphögar och frodas till enorma fläskberg, för att sedan slaktas och avnjutas till ris med bönor och varför inte lite friterad matbanan.

Efrersom att vår resbudget inte trivdes med vårt första hotel där vi bodde de första dagara har vi resterande dagar i port au price bott på ett barnhem med 13 ungar vars ålder varierar från 5 till 18. Det har varit väldigt roligt att lära känna dessa barn men nog skall det bli gött att umgås lite med Anton, Love, Jocke och Oskar. De brukar inte vara lika klängiga men vill framförallt inte sitta lika mycket i mitt knä.

Imorgon tar vi bussen till Santo Domingo på Domenikanska republiken förr att vänta in Eira och samtidigt njuta av en stad där jag kan använa shorts istället för långbyxor, vara ute efter kl 20 00 och varför inte använda flipp-flopp istället för kängor. Helt enkelt en lite säkrare stad

Filip

Vår vanliga tur…

Vi ombord på Eira är nog alla lite ökända för att vara tankspridda och lite småslarviga lite då och då. Att dingarna glidit bort från moderskeppet inte en gång, inte heller två gånger men snarare 5-6 gånger pga slarvig eller obefintlig förtöjning är något vi inte är jättestolta över, däremot är vi väldigt stolta över våra sparpoäng på karmakontot som gjort det möjligt att alltid få tillbaka dingen på ett eller annat sätt. Som gången i Las Palmas när en trevlig holländare kommer roendes med vår dinge på släp, eller i Bequia när vi tror att både dinge och motor blivit stula av en båt som åker omkring och beter sig allmänt skumt. Vi upptäcker båten och mycket riktigt också ser att de har vår dinge på släp blir scenariot verklighet. Men när båten börjar köra mot oss och vi hör Kindens föräldrar, Anna-Carin och Lasse, ropa från ”piratbåten” bryter skrattet ut. Det visar sig att de med hjälp av kustbevakningen begett sig ut att leta efter vår dinge och hittat den hos en båt några hundra meter bakom oss. De hade i mörkret (!) sett en dinge driva förbi, och tagit vara på den. Vi hade redan börjat smida planer på att bygga en dinge men även om de planerna grusades så var vi glada över att ha kvar vår dinge och kära 2 hästare.

För några dagar sedan när jag och Anton tar ett snabbdopp innan hans födelsedagsmiddag hör jag Anton fråga,”är detta våran fender?” då har alltså fendern som häng på mantåget en halv dag, släppt exakt när vi är och badar så att Anton bara kan sträcka ut armen och slänga upp den på däck igen. Vi skrattade åt saken och konstaterade ännu en gång att vi kan lita på vår ”tur”, snart kommer vi utveckla en intuition för detta 6 ”sinne”…

Och mycket riktigt när vi är och storhandlar på den nederländska sidan så glömmer jag (Love) min dagbok (där inköpslistan står) i kundvagnen och åker glad och trött tillbaka till Marigot bay där vi ligger förtöjda. Dagen därpå stuvade vi mat mest hela dagen men framåt eftermiddagen kommer jag på vad som har hänt. I vanliga fall brukar jag inte bry mig för mycket när jag blir av med materiella ting, men när jag blev av med min egen historia tog det lite hårdare och jag tappade hoppet en stund. Efter en stunds självömkan och dåliga vibes så får jag känslan av att den kommer komma tillbaka och låter således dagboken vara ute på äventyr själv utan att vara orolig. Dagen efter (idag) åker vi tillbaka och jag frågar flera anställda om dom har sett dagboken och förklarar att den är ganska kul att ha. Men ingen lycka där… Jag vet ju ändå att den ska komma tillbaka så jag och Anton handlar på i godan ro. Vi blir klara, jag tar ett varv på parkeringen och kollar alla kundvagnar jag kan se, ingen dagbok… VI sätter oss och äter en sallad bland de anställda som har lunchrast ute vid parkeringen och jag inser att det kanske var naivt att tro att jag skulle hitta den igen. En liten bok, ensam i den stora världen. MEN! jag sätter nästan ett salladsblad i halsen när jag ser den ligga där i en kundvagn som de anställda verkar använda till något och som står precis bredvid oss. Precis när jag accepterat att den va borta så dök den upp, såklart…

Jag tror att det här projektet har fått flera knuffar i rätt riktning av” vår vanliga tur”, även om man inte ska förbise allt jobb och all ansträngning som vi investerat i Eira. Man får inte heller glömma de otaliga saker som gått sönder och försvunnit utan att dyka upp igen. Men med all hjälp vi fått från alla goa människor och all hjälp vi också gett så känner jag verkligen trygg i att vi kommer ha en fortsatt fin resa med goda vindar och glada skratt!

Fred och kärlek!