Kategoriarkiv: Filosofi

Vår vanliga tur…

Vi ombord på Eira är nog alla lite ökända för att vara tankspridda och lite småslarviga lite då och då. Att dingarna glidit bort från moderskeppet inte en gång, inte heller två gånger men snarare 5-6 gånger pga slarvig eller obefintlig förtöjning är något vi inte är jättestolta över, däremot är vi väldigt stolta över våra sparpoäng på karmakontot som gjort det möjligt att alltid få tillbaka dingen på ett eller annat sätt. Som gången i Las Palmas när en trevlig holländare kommer roendes med vår dinge på släp, eller i Bequia när vi tror att både dinge och motor blivit stula av en båt som åker omkring och beter sig allmänt skumt. Vi upptäcker båten och mycket riktigt också ser att de har vår dinge på släp blir scenariot verklighet. Men när båten börjar köra mot oss och vi hör Kindens föräldrar, Anna-Carin och Lasse, ropa från ”piratbåten” bryter skrattet ut. Det visar sig att de med hjälp av kustbevakningen begett sig ut att leta efter vår dinge och hittat den hos en båt några hundra meter bakom oss. De hade i mörkret (!) sett en dinge driva förbi, och tagit vara på den. Vi hade redan börjat smida planer på att bygga en dinge men även om de planerna grusades så var vi glada över att ha kvar vår dinge och kära 2 hästare.

För några dagar sedan när jag och Anton tar ett snabbdopp innan hans födelsedagsmiddag hör jag Anton fråga,”är detta våran fender?” då har alltså fendern som häng på mantåget en halv dag, släppt exakt när vi är och badar så att Anton bara kan sträcka ut armen och slänga upp den på däck igen. Vi skrattade åt saken och konstaterade ännu en gång att vi kan lita på vår ”tur”, snart kommer vi utveckla en intuition för detta 6 ”sinne”…

Och mycket riktigt när vi är och storhandlar på den nederländska sidan så glömmer jag (Love) min dagbok (där inköpslistan står) i kundvagnen och åker glad och trött tillbaka till Marigot bay där vi ligger förtöjda. Dagen därpå stuvade vi mat mest hela dagen men framåt eftermiddagen kommer jag på vad som har hänt. I vanliga fall brukar jag inte bry mig för mycket när jag blir av med materiella ting, men när jag blev av med min egen historia tog det lite hårdare och jag tappade hoppet en stund. Efter en stunds självömkan och dåliga vibes så får jag känslan av att den kommer komma tillbaka och låter således dagboken vara ute på äventyr själv utan att vara orolig. Dagen efter (idag) åker vi tillbaka och jag frågar flera anställda om dom har sett dagboken och förklarar att den är ganska kul att ha. Men ingen lycka där… Jag vet ju ändå att den ska komma tillbaka så jag och Anton handlar på i godan ro. Vi blir klara, jag tar ett varv på parkeringen och kollar alla kundvagnar jag kan se, ingen dagbok… VI sätter oss och äter en sallad bland de anställda som har lunchrast ute vid parkeringen och jag inser att det kanske var naivt att tro att jag skulle hitta den igen. En liten bok, ensam i den stora världen. MEN! jag sätter nästan ett salladsblad i halsen när jag ser den ligga där i en kundvagn som de anställda verkar använda till något och som står precis bredvid oss. Precis när jag accepterat att den va borta så dök den upp, såklart…

Jag tror att det här projektet har fått flera knuffar i rätt riktning av” vår vanliga tur”, även om man inte ska förbise allt jobb och all ansträngning som vi investerat i Eira. Man får inte heller glömma de otaliga saker som gått sönder och försvunnit utan att dyka upp igen. Men med all hjälp vi fått från alla goa människor och all hjälp vi också gett så känner jag verkligen trygg i att vi kommer ha en fortsatt fin resa med goda vindar och glada skratt!

Fred och kärlek!

Då och nu

Då använde vi handskrivna brev, nu använder vi email. Då använde vi synål och handkraft nu använder vi symaskin.

Summa sumarum, utväcklingen går helt enkelt framåt. Om man växer upp med en ny teknik är det enkelt att glömma att alla de gamla metoderna också funkar bra. Vi väljer ju metod efter vad som går smidigast och fungerar bäst men på en båt blir man påmind om de gamla metoderna. På Eira finns det numera mycket prylar som går under kategorin rolig teknik så som högtalare, projektor och dj-bord mm men vi har inte tagit med oss någon symaskin. Även om vi vet att det är något som ”kan vara bra att ha”. Under seglingen ner till las palmas upptäckte vi två mindre revor i genuan. Idag har jag och jocke ägnat hela dagen åt att handsy dessa två små revor. Det tog inte lång tid innan vi lärde oss att få in tekniken och tempot kunde skruvas upp lite men det är klart att mormor hade gjort det snabbare för hon har växt upp med handsömmnad på ett sätt som jag inte gjort, å andra sidan kan jag nog lova att jag skickar ett sms snabbare en henne för det är en del av min uppväxt.

När vi storhandlade i cascais träffade vi ett svenskt äldre par som var ute på långsemester som de kallade det. Där stod vi framför nöthyllan och kollade priserna på jordötter och mandlar. Jag berättade för dem att vi höll på att storhandla och att det var viktigt att inte bara ta billighetsmärket utan att kolla alla typer av märken för ibland var faktiskt något annat fabrikat billigare. Då säger hon med lite förvånat tonfall och en mycket glad min : ”jasså vad roligt att det finns människor i din ålder som tittar på priserna och inte bara tar det som ser godast ut”. Med det vill jag bara säga att den yngre generationen också kan använda de äldres metoder, vara lika priskritisk som man var tvungen att vara när tiderna var sämre, frågan är bara vem som lärt oss yngre att bara plocka en burk från hyllan, är det vår uppväxt?

För många årsedan var det segling som var det enda transportmedlet mellan kontinenterna. Även om vi vet att  det går fortare att flyga väljer vi istället att segla till karibien. Vi  gör det inte som då, vi gör det med nya metoder. Navigerar gör vi med gps istället för sextant

Ingentig är rätt och ingenting är fel, men bäst blir det om vi kan lära oss av varandra

Filip

Klar eller redo?

I ett år har vi haft känslan som man som barn hade dagen innan julafton. Man längtade utav hela sitt hjärta att det skulle bli julafton och hade svårt att somna. Men nu är det faktiskt väldigt snart julafton för oss. Jag tror dock att ingen har svårt att somna, eftersom att det fortfarande är långa dagar med mycket slit för att få allt färdigt i tid.

Många som kommer och tittar på båten frågar oss om vi kommer vara klara på lördag. Jag tror att många tvivlar när de ser hur Oskar står på kajen och svetsar det sista på bordsbenet, Jocke jobbar febrilt på att koppla in de två sista solcellerna i aktern, Anton lagar vattenpumpen inne på toaletten, Kinden stuvar mat och Love syr sjögångsskydd till kojerna.

IMGP5794

Filip och Love monterar stället för solcellerna på dävertarna i akter kl 01 00 två veckor innan avfärd.

En båt blir aldrig helt färdig, den kan bara vara mer eller mindre klar. Jag tycker ordet redo är mer passande när det gäller båtar. Är vi redo att åka på lördag? Där kan jag lugnt säga, ja det är vi. Allt viktigt som måste vara i ordning kommer vara i ordning. Eira är nu utrustad med ett kraftigt motoriserat elverk som kan driva båtens svets, slipmaskin, borrmaskin, vinkelslip, multisåg samt den kraftiga länspumpen. Allt som inte är klart kan vi nu göra under resan

Många gör sin båt så klar som möjligt innan

avfärd och kommer hem med båten mindre klar än vad den var innan. Vi kommer göra tvärt om. Eira kommer vara mer klar när vi kommer hem!

Filip

Tankar om konsten att äga något gemensamt.

Vi visste att det skulle bli svårt att äga något så dyrt, ansvarskrävande och tidsödande som en båt tillsammans. Men vi visste också att det skulle vara värt det. 1000gånger om med turkosblått vatten runt skrovet och ett skrovmål på bordet.

Vi ville inte lyssna på världsmästare som kraxade om ovänskap, pengar och kilometerlånga juridiska kontrakt där vårt drömprojekt skulle definieras och värderas. Vi ville testa vår vänskaps vingar och släppa stora vita skitar på svarta kostymer, långt där nere. Vågar man aldrig testa nya stigar är man dömd att äta samma bär, år ut och år in. Och vem fan vill det?

Man kan jämföra vår båt med ett samhälle, eller ett land, som invånarna gemensamt äger och bestämmer över. Vi är invånarna, 6 till antalet. Samhället är givetvis 42fot långt. Varje invånare har bidragit med en summa pengar för att få tillgång till vad samhället har att erbjuda. Men utöver detta tar man även ett ansvar, man bidrar med sin tid och kunskap för att göra samhället så bra som möjligt, fast först och främst för att göra det möjligt. Vi försöker kompromissa och vara alla till lags, vi strävar efter ett solidariskt och jämställt samhälle där alla får säga sitt. Men vi är 6 personer, så ibland blir det knivigt…

Demokrati står för att man lurar invånarna att dom har makten, att dom har ansvaret. Så att man sedan kan sälja allt vi någonsin ägde gemensamt och köpa dyrt vin och käcka bilar för pengarna. Därefter skjuter man tillbaka ansvaret till invånarna och tar ett extra stort glas.

Vi skippar den biten. Vi dricker billigt vin istället, tillsammans.