Hej då Karibien!

Okej, nu är det dags att dra! Jag och Steve kom precis tillbaka till båten efter att ha klarerat ut och köpt te. Killarna ombord har sjöstuvat det sista och i skrivande stund surras dingen på fördäck. Vattentanken är full, i salongen står 50 st vattendunkar surrade, alla stuvutrymmen är fulla med konservburkar, ris, nudlar i mängder och massa grönsaker och frukt.

Framför oss har vi nu ca 8-10 dagars kvalitetstid med havet. Prognosen säger ganska lätta vindar så vem vet, det kanske blir 14 dagar? Hemma i Lund sitter Jocke som nu har sadlat om till ”weather router”. Via satellittelefonen skickar vi position, kurs och fart, och förhoppningsvis så får vi ett svar med vad vi har för väder att vänta.

Bermudatriangeln, här kommer vi!!!

Frid

Long time no Sea…

Nu börjar det allt klia i kompassen efter att få komma ut på det stora blå och sträcka lite på skoten igen. Var sak har sin tid men det börjar kännas som att Nassau övertrasserar det kontot inom kort. Efter mer än två veckor här med nästan bara jobb ombord, frukostar utan bord och trappor utan fotsteg blir man sugen på att ”tugga lite distans” vi har ju trots allt ca 4500 sjömil kvar innan vi kan njuta av svenska jordgubbar igen… Men även om jordgubbarna frestar så måste jag säga att själva hemseglingen ska bli ett sant nöje i sig, att våg för våg ta farväl av karibien och envist tugga på mot nordligare breddgrader. Här i Nassau har vi verkligen insett att tuggandet verkligen sliter på båten och alla prylar, tre vant har bytts, pumpar har lagats och gått sönder i ett, segel har sytts, datorer har räddats på gränsen till limbo och pannlampor har fått förlängt liv med hjälp av silikon. Man drömmer ibland om att vara semesterseglare på västkusten, segla en sådär 500 distans per sommar och sen ha en hel vinter att fixa och pilla med det som behövs. Istället för att segla iväg över ett helt världshav så väntar man bara på sommaren hemma, det gick faktiskt så långt att jag härromdagen efter några öl började kolla IF båtar på blocket, drömmar…

Nu är det ju ändå så att vi lever en dröm som för många andra kommer förbli just en dröm så jag ska försöka skärpa mig och lägga folkbåtarna på hyllan ett tag till. Passa på och njuta av allt som händer och kanske det som inte händer oxå?

Hade bra och ta hand om varje ögonblick!
// Love

Nöjd med en enkelbiljett till Karibien

 

Sju månader och åtta dagar blev totala tiden av Eiraprojektets äventyrsdel för min del. Jag har nu på eget bevåg, fullt frivilligt lämnat båt och vänner i Karibien. Ett beslut som jag redan tog i oktober. Jag må vara sjösjuk och det är en del i historien. Min ersättare Loe är dessutom betydligt mer lämpad och troligtvis mer taggad på den tunga hemseglingen. Men jag har också ett behov av förnyelse. Av personlig produktivitet, effektivitet. En känsla av att jag får gjort saker.

Efter en trevlig välkommen-hem-middag på hönö med släkt och familj har jag förstått att det är en skada från uppväxten i ett hus med skiftande byggprojekt från krypåldern till nu. Min mors närvaro med återkommande ide’er om hur vårt hus ska se ut och förändras. Jag har tagit det med mig och Eiraprojektet likt Haiti är en del av detta arv.

Jag är åter i Lund för att fortsätta mina studier och ta del av ett liv med utmaningar som kräver prestationer. Här finns inga palmer och stränder och det känns som om det är är fem grader kallt men jag känner mig inte rastlös. Jag presterar. Dock är jag fortfarande en del i Eiraprojeketet och håller min administriva position på distans. Numera dessutom med konstant internet och obegränsad telefon!

Ha de gött gubbar!

Tjolahopp tjolahej

26:e mars
Nu är det Loe här vid tangentbordet!

”Loe, vem är det?” kan man fråga sig. Ja, det gör till och med jag själv lite då och då när jag har mina existentiella funderingsstunder. För tillfället är jag enklast beskriven som det senaste tillskottet till Eiras besättning. Daniel har åkt hem för att studera och hålla sig på ett land ett tag. Tack till dig Daniel för min chans att segla med!

Jag har varit ombord på Eira i 5 dagar och hängt med grabbarna i 6. Mitt flyg ankom till den kubanska staden Holguin där Love, Anton Filip och Oskar glatt stod på andra sidan ankomsthallens fönster och vinkade till mig. Efter en stunds förhörande av den kubanska säkerheten kunde jag till slut också stå på deras sida om fönstret och vara glad.

I Holguin stannade vi en natt och förtrollades en hel del av en Rihanna-dvd som Love bytt bort sin longboard mot i Havanna. Det och allt annat härligt och spännande som verkar ha hänt i Havannaär historier för sig som han och de andra får skriva om någon annan gång. Dagen efter Rihanna-natten återvände vi mot Eira som ligger i Santiago de Cuba. Återvändo för de andra, första mötet med båten för mig. Respekt och förundran slog mig när jag klev ombord – att denna båt och dessa killar har varit på resande fot i 7 månader, från Sverige till Kuba. I det perspektivet verkar mina 3 månader inte så mycket. Jag är snart hemma familj och vänner!

Vistelsen i Santiago har flutit fram i en stilla och rofylld takt. Vi har inte gjort så mycket. Vi har tänkt göra saker. Bland annat ha en eld-på-stranden-kväll mitt emot marinan, men dit fick man intepaddla bort med båtens dinge för vakterna i hamnen, och hyra mopeder, men det blev inte inget med det av ekonomiska och praktiska skäl. En lugn start för min del. Också en bekväm start. Värmen här jämfört med den kanadensiska kylan jag kom från är nämligen så mäktigt utmattande att man helst tar det lite piano.

Min övriga vistelse, det vill säga ombordvistelsen, fungerar som en nyoljad cykelkedja – smort. Det känns som att vi har mer erfarenhet tillsammans än vad vi faktiskt har. Ibland kommer jag plötsligt på att jag inte känner de andra så mycket som jag tror, men då skjuter jag bort tanken lika fort som den kom och är istället glad över att det känns som vi känner varandra sedan länge. För det är väl hur det känns som räknas?

Det är nämligen som följande: Jag gick i 1:an när Filip gick i 2:an och övriga i 3:an på samma gymnasie. Resultatet av det är att de alltid har varit de där coola, äldre killarna. De man har sett upp till och vill göra samma saker som. Efter gymnasiet har jag haft turen att träffa dem lite då och då i olika sammanhang, men inte riktigt lärt känna dem. Så vips! Plötsligt finner jag mig ombord på deras båt, vilken jag lite smått avundsjuk har hört och läst om. Jag är glad och tacksam!

Hittills är alltså allt väl, men snart beger vi oss vidare mot Bahamas för att försöka ta oss upp varv och rusta inför Atlanten-seglingen. En båt som börjar röra på sig, sjösjuka, vara vaken mitt i natten, nya saker att lära sig. Förhoppningsvis är jag fortsatt nöjd, men vem vet vad som kan hända?

Fortsättning följer!

 

Loe

20140401_233757

Skadliga långtidseffekter av Eira

Nu har tiden gått efter vårat senast livstecken men under denna tid har vi hunnit med att återförenas i santo domingo,  domenikanska republiken samt att dagen efter skiljas igen. Denna gången var det love och Antons tur att ge sig iväg på lite egna äventyr. I santo domingo blev vi fast i byrokratiska och logistiska bestyr i 6 dagar, vilket inte gjorde mig och kinden något då vi fick lite extra tid att ta hand om våra inte helt problemfria Haiti-magar. Hos mig hade det flyttat in en trevlig amöba som gav mig en någorlunda hanterbar diarré. Till slut kom vi iväg med siktet inställt på jamaica.   Det tog inte lång tid innan jocke började bli lite krasslig och vi bestämde oss tidigt för att enbart segla ett dygn för att sedan ankra utanför ön isla beata för att få oss en hel natts sömn. Eftersom att detta stopp inte var uppskrivet på pappret som vi fått i santo domingo blev vi av med vår, under gårdagen uppfiskade red snapper. Det blev enklast så.   Nästa dygn satsade vi på att göra ett iligalt stopp på ön ilah vaches, Haiti vilket blev en mycket trivsam och smidig manöver tack vare den istället, totala avsaknaden av byrokrati. Två nätter senare seglade vi vidare med en betydligt starkare besättning mot slutstation jamaica. Nu slutade all segling visserligen 10 h senare med att vinden bums tog slut, Eira sladdade runt med fören mot vågorna för att sedan lägga av en brakande baklängessurf i de stora dyningarna som slutade med att oskar tittar upp ur akterpiksluckan och undrar hur det precis kunde forsa in flera liter vatten genom rutorna på akterspegeln. Som tur var han allt vatten sugas  upp av hans kläder innan vattnet han nå min garderob. Efter 26 h motorkörning, gammal dyning, en trasig fläktrem samt tömd gasolflaska utan ork att byta var vi äntligen framme i Port Antonio på nord-ost sidan på jamaica.

Planen var att lämna Eira i Port Antonio med dubbla ankare för att ta bussen ner till Kingston för några dagar

Nu till Långtidseffekterna av vår isolerade värld på Eira. När en grupp umgås mycket skapas ofta en egen jargong med interna skämt. För oss har detta kort sagt lett till svårigheter att umgås med andra svensktalande. På Eira råder nämligen en ganska grov jargong som blandas med dålig humor där vi ofta utrycker våra åsikter genom att säga något helt annat, ofta motsatsen till vad vi egentligen tycker. Till detta adderar vi egenskapen att alla pratar hela tiden.  Detta är inget problem när det bara är vi eftersom att alla vet att jag igentligen tycker det motsatta av det som jag precis sagt, de tycker skämtet var lika roligt som jag tycker. Men för någon utomstående kan detta vara både osmakligt och förvirrande   Att vi har börjat glömma av hur det är att umgås med utomstående på ett respektapelt sätt har vi som tur är upptäckt för egen maskin vilken har gjort att vi försöker hjälpa varandra att korrigera och förklara kommentarer eller påståenden som utifrån är att betrakta som osmakliga.

På bussen från Port Antonio träffade vi Elin och Emmy från malmö. Svenskar möter svenskar, självklart börjar man snacka.   Kingston är en stad som stundtals har dåligt ryckte av att vara farligt. I Port Antonio varnade båtgrannen om gängkrig som de senaste veckorna urartat till att skjuta varandras barn. Efter att ha diskuterat detta med våra nyfunna vänner kläcker oskar ur sig ”ja, det är ju en jävla tur att man inte är jamaicanskt barn i kingston”. För mig är det självklart att Oskar menar att det som pågår är förjävla skitkass men det var nog inte alla som gjorde samma tolkning som jag, inte att dömma av minerna i alla fall.

received_m_mid_1393459679088_1e28d923cd4db6f718_0

Imorgon kommer love tillbaka. Tjohoooooo!!!!!

Om vi utrycker oss obegripligt när vi kommer hem så har ni ju förklaringen och det är lika bra att be om ursäkt för att Loe som skall haka på från Kuba för att segla med hem förmodligen kommer att bete sig likadant. Så Loe, välkommen och förlåt.

 

Filip

Ps. Några dagar i Kingston blev många dagar i Kingston(fortfarande kvar i Kingston). För oss blir det aldrig som vi tänkt oss men det blir kul och det är ju nästan alltid det som är det viktiga

Nu är det dags att åka hem!

Ja, nu är det dags att åka hem och med hem menar jag ju Eira så klart. Efter 18 dagar på Haiti börjar både Kinden och jag känna någon form av hemlängtan. I vart fall känner vi oss klara med Haiti för den här gången. Att återvända hit igen är nämligen något jag skulle vilja göra. Landet är fortfarande under uppbyggnad efter jordbävningen 2010 och stor fattigdom präglar landet. I huvudstaden port au prince finns ett ständigt, organiserat kaos som präglar allt från motorcykeltaxin som kör fel håll i det som annars skulle varit en nästan fungerande rondell till det lokala ölet som är upptappat i sin flaska som innehåller just så mycket som det får plats, nämligen 34, 1 cl.

Det har varit 18 mycket blandade dagar i det skitigaste land jag hittils sätt i mitt, visserligen inte alltför långa liv, män ändå. Soptunnor existerar inte och ditt skräp slänger du på marken där du råkar befinna dig just då. Fördelen med detta är att de stora grisarna som hade haft svårt att överleva på linnegatans grissäkra papperskorgar kan böka runt i enorma skräphögar och frodas till enorma fläskberg, för att sedan slaktas och avnjutas till ris med bönor och varför inte lite friterad matbanan.

Efrersom att vår resbudget inte trivdes med vårt första hotel där vi bodde de första dagara har vi resterande dagar i port au price bott på ett barnhem med 13 ungar vars ålder varierar från 5 till 18. Det har varit väldigt roligt att lära känna dessa barn men nog skall det bli gött att umgås lite med Anton, Love, Jocke och Oskar. De brukar inte vara lika klängiga men vill framförallt inte sitta lika mycket i mitt knä.

Imorgon tar vi bussen till Santo Domingo på Domenikanska republiken förr att vänta in Eira och samtidigt njuta av en stad där jag kan använa shorts istället för långbyxor, vara ute efter kl 20 00 och varför inte använda flipp-flopp istället för kängor. Helt enkelt en lite säkrare stad

Filip

Vår vanliga tur…

Vi ombord på Eira är nog alla lite ökända för att vara tankspridda och lite småslarviga lite då och då. Att dingarna glidit bort från moderskeppet inte en gång, inte heller två gånger men snarare 5-6 gånger pga slarvig eller obefintlig förtöjning är något vi inte är jättestolta över, däremot är vi väldigt stolta över våra sparpoäng på karmakontot som gjort det möjligt att alltid få tillbaka dingen på ett eller annat sätt. Som gången i Las Palmas när en trevlig holländare kommer roendes med vår dinge på släp, eller i Bequia när vi tror att både dinge och motor blivit stula av en båt som åker omkring och beter sig allmänt skumt. Vi upptäcker båten och mycket riktigt också ser att de har vår dinge på släp blir scenariot verklighet. Men när båten börjar köra mot oss och vi hör Kindens föräldrar, Anna-Carin och Lasse, ropa från ”piratbåten” bryter skrattet ut. Det visar sig att de med hjälp av kustbevakningen begett sig ut att leta efter vår dinge och hittat den hos en båt några hundra meter bakom oss. De hade i mörkret (!) sett en dinge driva förbi, och tagit vara på den. Vi hade redan börjat smida planer på att bygga en dinge men även om de planerna grusades så var vi glada över att ha kvar vår dinge och kära 2 hästare.

För några dagar sedan när jag och Anton tar ett snabbdopp innan hans födelsedagsmiddag hör jag Anton fråga,”är detta våran fender?” då har alltså fendern som häng på mantåget en halv dag, släppt exakt när vi är och badar så att Anton bara kan sträcka ut armen och slänga upp den på däck igen. Vi skrattade åt saken och konstaterade ännu en gång att vi kan lita på vår ”tur”, snart kommer vi utveckla en intuition för detta 6 ”sinne”…

Och mycket riktigt när vi är och storhandlar på den nederländska sidan så glömmer jag (Love) min dagbok (där inköpslistan står) i kundvagnen och åker glad och trött tillbaka till Marigot bay där vi ligger förtöjda. Dagen därpå stuvade vi mat mest hela dagen men framåt eftermiddagen kommer jag på vad som har hänt. I vanliga fall brukar jag inte bry mig för mycket när jag blir av med materiella ting, men när jag blev av med min egen historia tog det lite hårdare och jag tappade hoppet en stund. Efter en stunds självömkan och dåliga vibes så får jag känslan av att den kommer komma tillbaka och låter således dagboken vara ute på äventyr själv utan att vara orolig. Dagen efter (idag) åker vi tillbaka och jag frågar flera anställda om dom har sett dagboken och förklarar att den är ganska kul att ha. Men ingen lycka där… Jag vet ju ändå att den ska komma tillbaka så jag och Anton handlar på i godan ro. Vi blir klara, jag tar ett varv på parkeringen och kollar alla kundvagnar jag kan se, ingen dagbok… VI sätter oss och äter en sallad bland de anställda som har lunchrast ute vid parkeringen och jag inser att det kanske var naivt att tro att jag skulle hitta den igen. En liten bok, ensam i den stora världen. MEN! jag sätter nästan ett salladsblad i halsen när jag ser den ligga där i en kundvagn som de anställda verkar använda till något och som står precis bredvid oss. Precis när jag accepterat att den va borta så dök den upp, såklart…

Jag tror att det här projektet har fått flera knuffar i rätt riktning av” vår vanliga tur”, även om man inte ska förbise allt jobb och all ansträngning som vi investerat i Eira. Man får inte heller glömma de otaliga saker som gått sönder och försvunnit utan att dyka upp igen. Men med all hjälp vi fått från alla goa människor och all hjälp vi också gett så känner jag verkligen trygg i att vi kommer ha en fortsatt fin resa med goda vindar och glada skratt!

Fred och kärlek!

Det harmoniska livet

Dominica är annorlunda från de andra öarna. Turismen är inte alls lika utvecklad där, vilket gjorde att vi fick ett genuinare intryck av det karibiska livet på ön. Utan stora städer och hotell så kommer naturen närmare, vilket gör det påtagligt hur oerhört vackert det är. Livet känns enklare och mer avskalat, men också fattigare. Här använder de sina saker tills det bara inte går längre, och även då är det säkert någon annan som har användning för det. Precis samma mentalitet som finns ombord på Eira!

Vi stannade bara tre dagar på ön, men hann ändå uppleva den häftigaste naturupplevelsen på hela resan! Vi tackade nej till guider och tours och begav oss ut på egen hand för att vandra till ett vattenhål som befann sig mitt uppe bland bergen, vid byn Benso. Efter en bussresa och en vandring som först gick uppför, uppför och sedan nedför, nedför, kom vi fram till en fors. Där kunde vi hoppa från höga stenar ner i vattnet och schamponera oss i färskvatten. Vi läste och käkade kokosnötter och solade och myste. En toppendag helt enkelt! Dominica bjöd även på snorkling vid ”Champagne reef”. Där fanns det fina fiskar och från botten pyste det ut massa småbubblor. Det är gaser från underliggande vulkaner som sipprar ut genom botten och ser ut som champagnebubblor, därav namnet på revet.

Seglingen från Dominica till Guadeloupe gick förvånansvärt fort. Ingen hade riktigt vågat tro på en tidig ankomst, men innan solen hade gått ner hade vi inte bara hunnit ankra utan även hunnit i land för att köpa ingredienser till pina colada som åtnjöts till solnedgången. Sista dagen innan hemfärd tog vi det lugnt på båten, läste, lyssnade på musik och badade. På kvällen bjöd Oskar och Love på maffiga pizzor som serverades tillsammans med ännu mera pina colada, Raffa och norsk karaoke.

Att dan efter säga farväl till killarna kändes vemodigt. Så konstigt att gå från att ha levt så nära varandra, till att plötsligt inte ses alls. Vår vistelse ombord på Eira har varit så förutsättningslöst och naturlig, där vi mest hängt på killarna i deras rytm och vardag. Det kanske var därför det kändes så konstigt att lämna? Att vår resa redan var slut när de har så långt kvar. Å andra sidan vet vi nu hur bra dem har det tillsammans, och vi kunde inte vara mer stolta över dem. Vi kan även trösta oss med att det inte kommer ta lång tid innan de är hemma igen, och då kommer vi stå redo på kajen för en hejdundrande välkomstfest!

Massa kärlek, Alva Amanda

Kontraster skapar uppskattning

Långfärdsegla är att resa med en frihet som många länge drömmer om men som få hinner med. Ombord på Eira råder frihet i förhållande till vardagsrutinen hemma men primitivt om jag istället väljer att jämföra med standarden i Lund. Även ett studentrum med gemensamt kök kan stå högt i kurs somliga dagar. Och jämföra, det gör vi alla fast på olika sätt och olika håll. Troligtvis för att vi söker ett kvitto på vi mår bra. Är inte egentligen resande bara jämförelser, kontraster mellan två platser. Hemma och borta? 

Vi är många på en liten yta, vi är vänner på en yta, vi är osams på en liten yta och vi blir vänner igen, som alltid. Men ibland kan det vara skönt med luft, sträcka på benen och en ta en paus från den stora familjen på 6 + (1-2) och Eira själv. Faktum är att det främst är Eira som för stunden tär en aning. Hon blev aldrig färdig innan avfärd och kräver därför sina timmar i uppmärksamhet. Hon fick inte det bästa kvalitetssminket och behöver därmed också konstant putsas och fixas. Å andra sidan kom vi iväg! Det hade vi inte gjort om vi hade tänkt gå till botten med den oändliga att-göra-listan som följer ALLA båtar. Inte heller om vi hade lagt mer pengar på utrustning. Med facit i hand är jag nöjd. Mycket nöjd. Jag kommer visserligen inte långfärdsegla ett budgetprojekt på sex man med en båt vars storlek egentligen är avsedd för fyra men jag fortfarande glad att jag gjorde det nu. Att jag tog chansen. Projektet är tvåårigt och ganska snabbt in på det första året kom jag fram till att jag ska jobba ihop tillräckligt med pengar för att kunna välja att göra en avstickare från allt och alla när jag tröttnar, om jag tröttnarSjösjuk sjöman på skeppet Eira.... Då skämtsamt, men jag följde min egen hypotes och här är jag med en flygbiljett i handen och ett nytt äventyr för dörren. Filip följer med. Kameran följer med och journalistiken visar vägen. Planen är två veckor i Haiti, med ryggsäck för att sedan möta upp Eira och gänget på Puerto Rico.